Ikväll är en sådan kväll då jag skriver en mening och suddar ut två. Då bokstäverna vägrar samarbeta och definitivt inte vill haka ihop med varandra. Då formuleringarna känns knöliga och konstlade. Då meningarna blir så långa att man skulle tappa andan ifall man fick för sig att läsa dem högt. 

Och egentligen vill jag skriva om sushikvällar, om Jens och om pianotangenter. Men jag låter det vara, åtminstone för en liten stund.

Håll ut, kära läsare.

Jag slår in döda fiskar i paket.

På skärbrädan ligger ett stycke silverglittrande fjäll med laxrosa filé på undersidan. Med knivseggen som måttstock, kunden säger ”lite mer” eller ”lite mindre”. Kanske ett misstroget ”kan du inte skära i andra sidan av den där?” för alla vill ha det breda ryggpartiet.

Andra kunder tittar misstroget på mig när jag inte kan svara på hur man äter kungskrabba. Klorna ligger på is, enorma och orangeröda. Som stulna från ett djuphavsmonster taget ur fantasin. Kan man ha dem till potatisgratäng? "Jovisst" säger jag, brottas med klorna och får tillslut ihop ett bylsigt och knöligt paket.

Kunderna frågar om jag kan dela i två delar, jag säger javisst och klipper upp bröstkorgen och ryggen. Starkare än så är inte skelettet på en kyckling, det ger vika för en sax. Det ska bära upp alla överproportionella muskler. Det ska skydda de inre organen och det lilla liv som finns där inuti. Allting så väldigt skört. Utanpå är försäljningspriset 49.90 NOK, en produkt skapad av köttindustrin.

Sörjan av inälvor fastnar på plasthandskarna, på inslagspappret, överallt.

Jag klarar inte av livlösa, dimmiga fiskögon. Jag klarar inte av den tjocka kväljande doften av färsk fisk. I samma stund hör jag en ryggrad knäckas under knivskarp egg. Sedan en dov duns när kniven når skärbrädan i plast. Och ryggraden knäcks igen och igen och igen.

Jag tänker att det här är något av det äckligaste i hela världen. Hur djur kan gå från levande till produkter upplagda på is bakom glas och extrapriserbjudanden.

Det känns som att jag förlorat förmågan att sätta ihop ord till meningar. Jag vet inte vart jag använder skiljetecken, helst skulle jag sätta ut punkter och bindestreck lite överallt. Som hemliga morsekoder. Jag stavar precis lika illa som i tredje klass då jag hamnade i hjälpgrupp för dem som inte kunde dubbelkonsonanter. Lappa och lapa, matta och mata. Kort betoning så är det oftast dubbla konsonanter, lång betoning så är det en. Jag skämdes i den där gruppen, jag skämdes när svenskaläraren ropade upp mitt namn bland dem som haft usla resultat på rättstavningsprovet. Jag letar böjningar på ord, funderar på vad egentligen självklara saker heter i plural. Jag rabblar infinitiv, presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt och futurum. Prövar mig fram med att byta ut vokaler men allt låter fel och rätt på samma gång. Kanske är det för att jag överallt hör norska. Som svenska fast utan alla kantiga konsonanter och med en satsmelodi i durskalor. Tonfisk heter tunfisk och uttalas väldigt glatt. Glat eller glatt. Gladigt, glädjefyllt.

Konsten att gråta tyst. (Saltvatten svider mot torra kinder och nariga läppar. Men smärtan är det enda som kan stilla saknaden.)

Soundtrack: Anna Ternheim - My heart still beats for you

En tisdagskväll som denna, oplanerad och utsiktslös, började med Äntligen Hemmas julspecial. Jag följde med stort intresse anvisningarna om hur jag på trendsäkraste sätt pyntar julgranen. Vilket innebär sno ett barns plastdjur, spreja dem guldiga och hänga upp i granen. Men viktigt är att hitta plastdjurens tyngdpunkt för annars hänger de snett. Och pepparkaksformarna skall också hängas upp. Disneygranen är normen, det ouppnåliga. Men fyller man grenarna med tillräckligt många glittrande kulor syns inte det stackars trädets osymetriska grenverk. (Det senare är min egen slutsats, efter tretton år i skolan har jag i alla fall lärt mig inhämta information och dra egna slutsatser. Alltid något.)

Samtidigt sitter jag och stickar på en julklapp och försöker följa instruktionerna. 12 rm, 1 ödhpt, 1 rm vänd. Lyft 1 m, 5 am, 2 am tillsammans, 1 am vänd. Instruktionerna skulle vara lika lättbegripliga på hebreiska. Nästa år ska jag inte ens tänka tanken att pyssla ihop mina julklappar.

Och sedan börjar jag på ett brev. Ett svar som jag borde skrivit för en och en halv månad sedan. Men när man inte ens kan formulera tankarna i huvudet, hur svarar man då? Och jag svalde min språkliga stolthet, struntade i de tårdrypande ordkompositionerna. Fogade ihop enkla satser med predikat, subjekt, ackusativobjekt och dativ på sin höjd. Kanske ett adverb här och där, för nyansernas skull. Jag grät, bläcket smetades ut och allting jag kände var saknad. (Och så gjorde jag något bra med den här kvällen i alla fall.)   

Ibland när oron och ångesten är allt för påtaglig kan jag ligga under täcket och somna, vakna och somna om igen. Ibland är sömnen den enda tillflyktsorten dit ångesten och oron inte når.

Sådana där dagar tänker jag på vilken otrolig tur jag har. Att jag har någon som torkar bort tårarna åt mig innan de hinner trilla. Någon som viskar tröstande och uppmuntrande ord med sådan övertygelse att jag tror honom (fast jag för stunden tvivlar på allt i hela världen). Och att det finns en famn att krypa in i, varm och omslutande där jag vågar tro på att det kommer bli bra. Det kommer ordna sig. Det kommer bli bra.

En söndagkväll i mitt fantastiskt innehållsrika och spännande liv kan jag titta på Agenda i SVT2. För er som aldrig sett programmet handlar det om domedagsprofetior i inslagsformat som sedan debatteras med en sakkunnig i studion. Programledaren ställer frågor och svaren brukar vara att läget är allvarligt.

Jorden har en befolkning på 7 miljarder som behöver mat. Att barnen i Afrika svälter fick 80-talisterna alltid höra när de lämnade kvar mat på tallriken. För några år sedan uppmärksammades skillnaderna i matkonsumtionen mellan västvärlden och övriga delar av världen. Vi äter och slänger för mycket, de har för lite. Köttindustrin går på högvarv men det löpande bandet räcker inte till även om industrin hela tiden effektiviseras. Lösningen? Äta mindre kött? EU satsar på produktion av insekter och larver. Proteinrikt och miljövänligt vilket man hoppas ska attrahera den europeiska marknaden. På en uppfödning i Holland eller kanske Belgien visas backar med larver upp och i filmklippet efter rörs de ner i en kaksmet eller blir dekoration på praliner. Mums.

Nästa inslag rör ungdomsarbetslösheten i Europa. En 19-årig tjej på Irland intervjuas och berättar om den hopplösa situationen. Om uppgivenheten på grund av att inte kunna försörja sig själv. Att inte kunna komma ut i livet på grund av att man av ekonomiska skäl tvingas bo kvar hemma. På Irland har antalet självmord bland unga stigit med 24 procent. Själv hade hon försökt ta sitt liv tre gånger.

Själv upptäcker jag att jag missat en varvs stickning mitt i mönstret och får således dra upp fem centimeter. Det krusiga garnet trasslar ihop sig och jag blir förbannad. För att EU tycker man ska äta insekter istället för att förespråka en vegetarisk kosthållning. För att man får så dåligt självförtroende av att vara arbetslös. För att man stickar fel ibland.

Jag älskar att springa. Gärna långt och länge tills jag inte orkar mer. Helst med musik i öronen. Jag tycker om känslan efter några kilometer då allt är synkroniserat. Automatik. Steg, hjärtslag och andning går i samma takt som basgångarna och trumslagen.

Isluft som fyller lungorna, ut i ett susande blodomlopp som försörjer musklerna med syre. Tanken får mig att orka ett steg till. Och ett till. (Jag känner mig levande).  

Jag kan springa bort bort bort ifrån tankarna som jagar någonstans bakom mig.

Jag kan övertyga mig själv om att jag faktiskt klarar det jag verkligen vill, vilket jag behöver så mycket just nu. Därför kan jag ta i lite extra i den långa uppförsbacken som aldrig tar slut.

Jag tycker om siluetten av glesa grenverk mot en grå bakgrund. Jag tycker den bruna lövtäcket på marken förrutom när de klibbar fast på joggingskorna.

Och den stora avslutningen. Ett pampigt crecendo med soundtrack av vad IPoden shufflar. Kanske Mando Diao, Marit Bergman, Broder Daniel eller Håkan Hellström. Nedförsbacke. En flåsande syster (kanske framför, bakom eller bredvid beroende på vår induviduella dagsform). Känslan av att flyga. Att stegen slår i marken allt mer sällan för det är så brant och farten är så hög. Min egen mentala målgång är en karta över skogen där motionsspåren är utmärkta med linjer i olika färger. Jag brukar springa förbi den, över parkeringen och så långt till jag orkar. När jag väl stannar slår hjärtat hårt och snabbt, blod som rusar runt i kroppen och lätt illamående. Att ligga ner och känna hur kroppen sakta återhämtar sig.

(Jag tog nog fullständigt ut mig igår. Hela kvällen igår låg jag i en soffa, stickade lite, tittade på gamla fotografier, åt pepparkakor och försökte hålla elden i kaminen vid liv. Idag sov jag fram till ett.)  

Idag fick jag åter igen frågan "men jaha, vad gör du nuförtiden?".

(Host host, djupt andetag och djup suck för att få alla att förstå hur besvärad jag blir. Sedan låtsas jag ha mat i munnen, sätter något i halsen, teatersvimmar, faller från stolen till golvet i en avledande manöver. Jag blundar och tänker på känslan av att omslutas av kallt vatten, att knyckla ihop tidningspapper och springa tills man ramlar ihop av utmattning. Naturligtvis håller inte detta i längden, jag vet.)

Men eftersom alla är så intresserade:

Jag stickar en svart lusekofta och kan knappt lägga ifrån mig stickorna.

Jag kryper med jämna mellanrum ner under filtar för att titta på film eller gömma mig från gråskalan.

Jag bakar hur mycket kanelbullar som helst. Så mycket att jag måste använda hela köksbordet för att kavla ut degen och använder ett helt paket smör till fyllning.

Jag kastar upp famnar av orangegulrödbruna löv i luften och ser dem falla om och om igen. Kastar dem på någon annan om vi är två. Hoppar och ramlar och dyker tills han säger "kom, du ser dum ut" och jag plockar bort löv och pinnar från håret som om ingenting hänt.

Jag spelar Yatsy, boule, bingo eller minigolf med gamla damer och herrar som kommer till mötesplatser där jag är vikarie ibland. Jag kastar tärningar och bollar, skriker siffror och för poängprotokoll tills jag tappar andan.

Lunchar, bakar, tittar på film, spelar och skrattar med de tre pojkar som håller mig upprättstående. Jag känner mig stundtals som en marionettdocka.

Stickar med Annie på Wahlquists Conditori där det är träpanel och småblommiga tapeter på väggarna. Alla där är gamla och dricker kannor med kaffe (speciellt om de har bokcirkel). Som att åka i en tidsmaskin till 50-talet ungefär.

Väntar på att Louise ska komma hem och berätta om klubbnätter på båtar som inte stänger förrän vid fem.

Några frågor på det?

Att ofrivilligt vara utan Internet i en vecka är att slippa ständig uppdatering. Om vem som gör vad varnågonstans vid vilken tidpunkt. Jag har undkommit statusuppdateringar om vilka som åker till Medelhavet, vad folk äter till frukost och vilka som ska skriva högskoleprovet.

Trycket över bröstkorgen släppte en aning. Känslan av att alla andra är produktiva, fantastiska och lyckliga tyngde inte längre axlarna. Jag har helt enkelt inte kunnat bry mig och det har varit en befrielse.