I kvarteret där jag bor
... kantas gatorna av små trähus i alla möjliga pastellfärger.
Husen smyckas ut med vit dekor likt kanten på ett tårtpapper.
Husen ligger placerade lite hursomhelst som om allt är en tillfällighet.
Det finns bakgårdar och förfallna hus mer hemliga än alla andra.
... står cyklar lutade mot staket för prydnadens skull.
I trädgårdarna hänger linor med prickiga vimplar mellan hustaken.
Och det finns vita utemöbler med plats för utefrukostar.
Det ena huset är aldrig det andra likt.
Över grindarna finns grönskande valv av slingriga växter och buskar.
Och allting växer för sin egen skull utan att någon kommer och klipper till, sågar ner eller ansar bort.
Och mittemot en nedlagt träskofabrik, där bor jag.
Om örondövande tystad (den första höstkylan)
Varför får jag aldrig vara den som är arg?
Kompakt, ogenomtränglig tystnad. Hur jag än försöker formulera meningarna vill inte tungan forma dem verbalt. Öppnar munnen som om jag ville säga något, men biter mig hårt i kinden istället.
Utanför fönstret ramlar ett hällande regn över hustaken. Ljudgrunden är dånande vattendroppar som slås sönder mot tegelpannor och asfalt. Ovanpå ligger ett molande elektriskt ljud från ett gammalt kylskåp.
Melodin skapas med pianots mörkaste toner. Ett mollackord. Du rör tangenterna med en tyngd i händerna, över axlarna och bröstkorgen. Resonans.
Efterklangerna ljuder i mitt undermedvetna långt efter att de tystnat. Och sedan insikten om regnet.
Mitt emot varandra vid ett köksbord med fyra stolar i olika färger. Ett par ögon som studerar trästrukturen på bordsskivan, den handmålade dekoren på tallriken, framsidan av ett gammalt reklamblad. Ett annat par ögon som inte förstår, som bedjar om en förklaring.
Du har all rätt i hela världen att vara arg på mig.
