Ge mig ett klubbmörker. Ett dansgolv med mörka hörn, pulserande högtalare att luta sig mot.

Kroppar i danseufori. Nära tätt intill så vi snuddar vid varandras armbågar. Alla har en egen känsla att uttrycka i rörelse. Vi skulle kunna vara ett mystiskt konstperformanceprojet. Våra kindben, näsor, skuldror, underarmar, midjor, knän och vader är linjer. Våra sinnen är bländande färger, våra medvetanden öronbedövande ljud. Och våra rörelsemönster är egna, men ändå beroende av de andra.

Musiken ska vara mjuka tryckvågor. Smekande och följsamma. Blinkande ljus, som om vi vore en stop motion-film. Ryckiga och kantiga, överexponerade och sedan mörka.

Ge mig några glas vin. (Cause I need it). Ge mig ett obalanserat medvetande utan begränsningar. Ge mig obalans i mina vackraste skor i svart sammet. Låt mig vingla och kanske ramla (men hjälp mig upp igen).

Lördagkväll på Hollendergata: Tvättar sådant som inte faller in under vitt eller svart och blått. Lagar qinoua och sojabitsröra för proteininnehållets skull. Bläddrar mellan TV-kanaler och tittar på naturprogram. Bankar huvudet mot diskbänksrealism. Aj.