Jag hänger upp ett par gardiner för första gången i mitt liv. Utanför skramlar bussarna förbi på bestämda minuttal, staden hörs som ett dovt brusande. Ett snöfall så stilla att det bara syns under gatlyktorna vad som händer. Jag köper juice, mjölk och skriver att jag saknar honom så mycket att jag kan dö närsomhelst. Och han ringer och försökrar mig hundra gånger om att allt kommer bli bra, han viskar det som ett mantra tills jag tror på det. Efter en lång tystnad frågar han vad jag tänker på och jag försöker minnas hur hans hud under ögonen rynkas likt solfjädrar när han skrattar. Och jag går och lägger mig med alla tjocka tröjor jag har, för det är kallt i rummet och hettan under alla lager av stickad ull är andetag mot nacken. Nästan som han vore här. Nästan.

(Bussarna skramlar förbi fönstret precis som hemma hos dig. Tågen skramlar förbi mellan husen, precis som hemma hos dig).