Idag fick jag åter igen frågan "men jaha, vad gör du nuförtiden?".

(Host host, djupt andetag och djup suck för att få alla att förstå hur besvärad jag blir. Sedan låtsas jag ha mat i munnen, sätter något i halsen, teatersvimmar, faller från stolen till golvet i en avledande manöver. Jag blundar och tänker på känslan av att omslutas av kallt vatten, att knyckla ihop tidningspapper och springa tills man ramlar ihop av utmattning. Naturligtvis håller inte detta i längden, jag vet.)

Men eftersom alla är så intresserade:

Jag stickar en svart lusekofta och kan knappt lägga ifrån mig stickorna.

Jag kryper med jämna mellanrum ner under filtar för att titta på film eller gömma mig från gråskalan.

Jag bakar hur mycket kanelbullar som helst. Så mycket att jag måste använda hela köksbordet för att kavla ut degen och använder ett helt paket smör till fyllning.

Jag kastar upp famnar av orangegulrödbruna löv i luften och ser dem falla om och om igen. Kastar dem på någon annan om vi är två. Hoppar och ramlar och dyker tills han säger "kom, du ser dum ut" och jag plockar bort löv och pinnar från håret som om ingenting hänt.

Jag spelar Yatsy, boule, bingo eller minigolf med gamla damer och herrar som kommer till mötesplatser där jag är vikarie ibland. Jag kastar tärningar och bollar, skriker siffror och för poängprotokoll tills jag tappar andan.

Lunchar, bakar, tittar på film, spelar och skrattar med de tre pojkar som håller mig upprättstående. Jag känner mig stundtals som en marionettdocka.

Stickar med Annie på Wahlquists Conditori där det är träpanel och småblommiga tapeter på väggarna. Alla där är gamla och dricker kannor med kaffe (speciellt om de har bokcirkel). Som att åka i en tidsmaskin till 50-talet ungefär.

Väntar på att Louise ska komma hem och berätta om klubbnätter på båtar som inte stänger förrän vid fem.

Några frågor på det?