Jag frågade vart vi var påväg och han sa att vi tar en annan väg hem. Förrutom helljuset som lyser upp landsvägen omges vi av ett kompakt mörker. Björn Afzelius sångröst letar sig ut genom högtalarna. Han kör vilse och skämtar om att det är sådant som händer när man vill överraska någon.

Han säger att han alltid velat se hur sjön ser ut på natten. Vi går ut på flytbryggorna som stillsamt vaggas fram och tillbaka. Isluften som fyller mina lungorna ger mig en känsla av livet. Att verkligheten är nära nu.

Hörsel. Flytbryggorna som slår mot varandra, gnisslande kjedjor. Vinden som drar genom den spröda vassen intill strandkanten. Ett dovt mullrande från vägarna och trafiken någonstans långt borta. Ljud från bilmotorer som ökar och avtar i intensitet då de är i rörelse och jag är alldelles stilla.

Syn. Beckmörkt vatten. Omgivande skog som i svart avtecknas sig mot djupblå molnig himmel. Staden med alla ljus långt borta. Fem röda ljusprickar från vindkraftverken. Reflektioner i vattnet, vitt som böljar och omformas av vattnats rörelser.

Lukt. Det doftar kallt och ingenting alls som det kan göra om nätterna.

Känsel. Kyla mot huden trots vinterkappa och tjock halsduk virad varv efter varv runt halsen. Jag undrar hur kallt det är i det beckmörka vattnet, hur det skulle kännas att omslutas och känna tyngdlösheten.

Jag iakttar din profil när du tittar upp och har händerna i rockfickorna. Jag lysnar på dina funderingar om hur myket mer spännande det måste varit att titta på havet när man inte visste vad som fanns bortom horisonten. Inombords är jag varm och lycklig. 

I köket dricker vi Earl Grey med mycket honung och han läser dikter av Gunnar Ekelöf och låtsas som att vi har en poesicirkel. Jag följer tryckbokstäverna medan han inlevelsefullt läser och gör små pauser vid radbrytningarna.

Du bärare av damm
Människorna skrattar och pratar
runt dig, bakom dig
men du bländar mig
och gömmer deras ansikten för mig
Blind hör jag deras röster
du bärare av människor

(Solstrimman i caféet av G. Ekelöf)         

Idag när jag kom till mötesplatsen satt Lars, antagligen snart 90 år, och väntade på mig i caféet. Med hjälp av rullatorn hade han fått med sig dragspelet. Ett Hagström med svartvita blänkande knappar på båda sidor om bälgen. "Ska vi spela nu?" frågade han. Jag plockade upp mina blockflöjter och bläddrade i Våra svenska visor. Sedan spelade vi Vårvindar friska, Sjösala vals och många andra visor. Han tog ackorden på gehör, lade till intro och små stämmor. Både jag och Lars kommer leva på denna lilla spelstund länge, för att spela tillsammans kan vara något av det roligaste som finns. På måndag kanske vi ska spela schack också.

(I Kristianstads kommun finns mötesplatser för äldre. Dit är alla välkommna, oavsett om man bor på ett äldreboende eller hemma hos sig själv. Syftet är att äldre ska komma ut och se något annat, men kanske framför allt att ingen ska behöva sitta ensam hela dagarna. På mötesplatserna finns möjlighet att deltaga i någon av aktiviteterna som annordnas eller fika och prata av sig med de andra besökarna.)

Jag hittade en anteckning från när jag, mormor och morfar var ute och åkte bil i början av oktober. Då lövverken gick i gulorange och allt var sådär romantiskt vackert på riktigt. Något som morfar sa, i ren förbifart medan han talade om sina föräldrars sommarstuga och den sedan länge nedlagda lanthandeln, fastnade på papper.

"Karin kan du förstå det, att när jag var nyförälskad körde jag i diket här."

Idag har jag varit fått introduktion på mötesplatsen för äldre där jag ska vikariera på måndag. För att lära mig hur kaffekokaren fungerar. Var någonstans kakfrysen finns som är förseglad med ett stort hänglås. Vilken nyckel man ska öppna kontoret med så man kommer åt skåpet som innehåller nyckeln till kassaskåpet, som i sin tur sedan finns i ett rum långt bort som även det är låst.

På morgonprogrammet stod gymnastik. Vi satt på stolar i en ring och studsade en plastfotboll mellan oss. Gul med ett mönster av femhörniga Österrikiska och Schweiziska flaggor, typen man kan köpa på bensinmackar i nätpåsar. I början kastade vi lätta bollar att fånga, sedanbestämde sig någon för att kasta hårda bollar på den stackars vikarien. Alla kastade på mig. Vi sparkade och använde volleyslag. Bollen studsade mot väggarna och plasma-TV:n.

En liten dam ledde gymnasikövningar. Vi höll hårt i stolsryggarna medan hon högt räknade knälyften och balansövningarna till tio. Jag kände mig stel i hela kroppen och sträckte på mig, men då sa hon att "nej så ska vi inte göra".

En herre tittade upp från sitt korsord. "Är du instrumentalist?" frågade han. "Ja, jag har spelat blockflöjt i tolv år" sa jag och rätade lite på ryggen. "Jag har spelat dragspel i 85 år". Så vi bestämde att imorgon ska vi spela tillsammans.

Ett fikarum. Det heligaste på en arbetsplats. Genom fönstret såg jag min gymnasieskola och utanför gick elever på väg till Netto förbi. Med hjälp av ett reklamblad på bordet försökte jag memorera äppelsorterna man kan köpa där för 10 kronor kilot. Royal Gala, Red Delicious, Golden Delicious, Granny Smith, Ingrid Marie. Ursprungsland Italien och Sverige, max 5 kilogram per hushåll. 

På eftermiddagen stod det bakning på schemat. Besökare kom medan jag och praktikanten plockade fram ingredienserna. "Gör fem gånger satsen" var instruktionen och vi måttade upp femton deciliter mjöl på bordet. Runtom satt gamla damer som nogrannt följde arbetet och läste ur receptboken. De ville inte baka, bara äta kakorna när de var klara. Det blev till ett mysigt litet kafferep. Vi åt ungsvarma sirapskakor, hallonpaj, drack kannor med kaffe och småpratade om allt möjligt. Sedan sa alla hejdå och jag skulle lära mig sådant man gör i slutet av en arbetsdag.   

En söndagkväll i mitt fantastiskt innehållsrika och spännande liv kan jag titta på Agenda i SVT2. För er som aldrig sett programmet handlar det om domedagsprofetior i inslagsformat som sedan debatteras med en sakkunnig i studion. Programledaren ställer frågor och svaren brukar vara att läget är allvarligt.

Jorden har en befolkning på 7 miljarder som behöver mat. Att barnen i Afrika svälter fick 80-talisterna alltid höra när de lämnade kvar mat på tallriken. För några år sedan uppmärksammades skillnaderna i matkonsumtionen mellan västvärlden och övriga delar av världen. Vi äter och slänger för mycket, de har för lite. Köttindustrin går på högvarv men det löpande bandet räcker inte till även om industrin hela tiden effektiviseras. Lösningen? Äta mindre kött? EU satsar på produktion av insekter och larver. Proteinrikt och miljövänligt vilket man hoppas ska attrahera den europeiska marknaden. På en uppfödning i Holland eller kanske Belgien visas backar med larver upp och i filmklippet efter rörs de ner i en kaksmet eller blir dekoration på praliner. Mums.

Nästa inslag rör ungdomsarbetslösheten i Europa. En 19-årig tjej på Irland intervjuas och berättar om den hopplösa situationen. Om uppgivenheten på grund av att inte kunna försörja sig själv. Att inte kunna komma ut i livet på grund av att man av ekonomiska skäl tvingas bo kvar hemma. På Irland har antalet självmord bland unga stigit med 24 procent. Själv hade hon försökt ta sitt liv tre gånger.

Själv upptäcker jag att jag missat en varvs stickning mitt i mönstret och får således dra upp fem centimeter. Det krusiga garnet trasslar ihop sig och jag blir förbannad. För att EU tycker man ska äta insekter istället för att förespråka en vegetarisk kosthållning. För att man får så dåligt självförtroende av att vara arbetslös. För att man stickar fel ibland.

Jag älskar att springa. Gärna långt och länge tills jag inte orkar mer. Helst med musik i öronen. Jag tycker om känslan efter några kilometer då allt är synkroniserat. Automatik. Steg, hjärtslag och andning går i samma takt som basgångarna och trumslagen.

Isluft som fyller lungorna, ut i ett susande blodomlopp som försörjer musklerna med syre. Tanken får mig att orka ett steg till. Och ett till. (Jag känner mig levande).  

Jag kan springa bort bort bort ifrån tankarna som jagar någonstans bakom mig.

Jag kan övertyga mig själv om att jag faktiskt klarar det jag verkligen vill, vilket jag behöver så mycket just nu. Därför kan jag ta i lite extra i den långa uppförsbacken som aldrig tar slut.

Jag tycker om siluetten av glesa grenverk mot en grå bakgrund. Jag tycker den bruna lövtäcket på marken förrutom när de klibbar fast på joggingskorna.

Och den stora avslutningen. Ett pampigt crecendo med soundtrack av vad IPoden shufflar. Kanske Mando Diao, Marit Bergman, Broder Daniel eller Håkan Hellström. Nedförsbacke. En flåsande syster (kanske framför, bakom eller bredvid beroende på vår induviduella dagsform). Känslan av att flyga. Att stegen slår i marken allt mer sällan för det är så brant och farten är så hög. Min egen mentala målgång är en karta över skogen där motionsspåren är utmärkta med linjer i olika färger. Jag brukar springa förbi den, över parkeringen och så långt till jag orkar. När jag väl stannar slår hjärtat hårt och snabbt, blod som rusar runt i kroppen och lätt illamående. Att ligga ner och känna hur kroppen sakta återhämtar sig.

(Jag tog nog fullständigt ut mig igår. Hela kvällen igår låg jag i en soffa, stickade lite, tittade på gamla fotografier, åt pepparkakor och försökte hålla elden i kaminen vid liv. Idag sov jag fram till ett.)  

Pappa flyttar overhead-apparaten fram och tillbaka över golvet för att bilden ska reflekteras tydligt på den vita duken. Han ursäktar sedan att han överhuvudtaget använder den, men skyller på hans höga ålder och datorer är ingenting för honom. Han provar whitebordpennor på tavlan och när han ska sudda ut de krokiga strecken går det knappt. Han frågar jaha, vad gör jag nu för fel. Ekologerna eller miljövetarna sitter med kollegieblocken uppslagna och skrattar åt dråpligheterna och hans hemmasnickrade uttryck. Pappa pratar skogsekonomi. Visar tabeller med uppgifter om fastigheten vi ska värdebestämma. Bonitet och trädslagsfördelning. Han visar diagram som tydliggör utvecklingen av priset per skogskubikmeter under tid. Han pratar om skillnaden mellan fastighetsvärde och marknadspris. Berättar anekdoter från tiden på banken som inte längre finns. Påpekar hans gråa hår och höga ålder när han på låtsas tappa tråden, för han säger att det är ett pedagogiskt knep man kan ta till. Ekologerna eller miljövetarna skrattar åt uppvisningen, pappa går fram och tillbaka med pekpinnen lutad mot axeln. Lite gränsvärden och ränteräkning. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om gränsvärden efter matematiklektionerna på gymnasiet. Lite problem med de två skjutbara tavlorna, oj så tokigt det kan bli. Pappa avslutar tre timmars föreläsning med att säga att det inte alls gynnar sig att vara skogsägare. Applåder.

Få saker gör mig så glad som när jag hittar handskrivna brev bland alla räkningar och reklamblad.

Jag känner väl igen de lekfulla bokstäver som dansat över kollegieblocken i skolbänken bredvid mig under hela gymnasiet. Nu formar de mitt för- och efternamn, min adress, postkod och bostadsort. Hon brukade skriva mittemellan de förtryckta raderna, bara för att, vilket fick förbryllade lärare att fråga varför. Ett blått frimärke med ett kvinnoansikte i profil och texten La Poste France. Tuschpennan i samma färg har med två streck strukit under La Suéde.

Från Lisa i Frankrike. Jag sparar brevet oöppnat lite till.

Jag fick låna en liten bok om katter av Inger som vi brukar hälsa på. Hon är någons farmor och bor i ett hus tillsammans med Blixten, en femtonårig hankatt som är tyst och gör lite som han vill. Jag och Inger pratar om katter hela tiden och jag fick låna en bok av henne. Hon sa att om jag ska skaffa en katt får nog mamma hjälpa mig ta hand om den.



Min bror därimot tycker inte om katter och står istället på mössens sida. Därför har det utbrutit ett litet kallt krig, då det på min plats vid köksbordet kan ligga en sådan här krigsförklaring:

Alla de gånger han vunnit i schack har han vält omkull alla spelpjäser och övertygat mig om att jag har förlorat. 

Idag fick jag åter igen frågan "men jaha, vad gör du nuförtiden?".

(Host host, djupt andetag och djup suck för att få alla att förstå hur besvärad jag blir. Sedan låtsas jag ha mat i munnen, sätter något i halsen, teatersvimmar, faller från stolen till golvet i en avledande manöver. Jag blundar och tänker på känslan av att omslutas av kallt vatten, att knyckla ihop tidningspapper och springa tills man ramlar ihop av utmattning. Naturligtvis håller inte detta i längden, jag vet.)

Men eftersom alla är så intresserade:

Jag stickar en svart lusekofta och kan knappt lägga ifrån mig stickorna.

Jag kryper med jämna mellanrum ner under filtar för att titta på film eller gömma mig från gråskalan.

Jag bakar hur mycket kanelbullar som helst. Så mycket att jag måste använda hela köksbordet för att kavla ut degen och använder ett helt paket smör till fyllning.

Jag kastar upp famnar av orangegulrödbruna löv i luften och ser dem falla om och om igen. Kastar dem på någon annan om vi är två. Hoppar och ramlar och dyker tills han säger "kom, du ser dum ut" och jag plockar bort löv och pinnar från håret som om ingenting hänt.

Jag spelar Yatsy, boule, bingo eller minigolf med gamla damer och herrar som kommer till mötesplatser där jag är vikarie ibland. Jag kastar tärningar och bollar, skriker siffror och för poängprotokoll tills jag tappar andan.

Lunchar, bakar, tittar på film, spelar och skrattar med de tre pojkar som håller mig upprättstående. Jag känner mig stundtals som en marionettdocka.

Stickar med Annie på Wahlquists Conditori där det är träpanel och småblommiga tapeter på väggarna. Alla där är gamla och dricker kannor med kaffe (speciellt om de har bokcirkel). Som att åka i en tidsmaskin till 50-talet ungefär.

Väntar på att Louise ska komma hem och berätta om klubbnätter på båtar som inte stänger förrän vid fem.

Några frågor på det?