I juni sprang jag ut genom ett par dörrar. Skoldörrarna jag gått in genom varje morgon och ut genom varje eftermiddag i tre år. Ibland bärandes på bekymmer lika tunga som fysikböckerna. Ibland fjäderlätt och lycklig med musik i öronen och svensklektion på schemat. Röd om kinderna för kylan kunde bita väldigt hårt om morgnarna. Röd om kinderna för det var varmt med vinterkappa i slutet av mars. Rodnad på grund av pojken som skulle ut när jag skulle in. Dessa dörrar.

Jag sprang ut med studentmössan i ena handen och förhoppningen om en ljusnande framtid i den andra. Med motljus i ögonen och armarna i luften och skriksång fast halsen var hes. Nu. Främmande platser och gatunamn man inte kan uttala. Nattäventyr i storstäder. Vykortsvyer över gröna dalar. Allt det där som jag drömde om under tonåren.  Nu skulle livet börja, oavsett om jag var beredd eller inte.

Sedan kom hösten med osäkerheten. Insikten om att jag egentligen inte vågar, att jag i grund och botten är väldigt rädd för det okända. För hur ska man leva, när man är rädd för livet i sig självt? Var dag en nyvunnen frihet som jag önskar jag kunde unna mig, istället för att ångra allt det jag inte gör.

Veckorna är inte längre ett mentalt schema åtta till sex, måndag till fredag , två dagar ledighet och tryck på upprepa. Mina dagar är indelade i soltimmar och mörker. Det ända som påminner om tidens gång är himlens nyanser utanför mitt sovrumsfönster. Lite gråare för varje morgon. Jag ser varje nyans som ett varsel om en kommande istid.

(Jag berättade om vem jag var på högstadiet, vilken roll jag hade i hierarkin. Att jag var hon som alltid hade alla rätt. Han sa ”vilken kontrast, nu har du inte några svar på någonting”).

Ångesten över att inte veta något om framtiden. Att inte kunna vända sig till ett facit som i skolböckerna. Det kan få mig att gå sönder ibland.

Bland all höstångest och nedstämdhet fanns lördag. Folkmusikförmiddag på musikskolan med min gamla ensemble som var på Irland i våras. Så mycket skratt att det stundtals inte gick att spela, jag blev så väldigt glad och upplyft av sällskapet och musiken.

Och en hemlig utflykt till Hällevik. Vi tittade på vackra hus i klara färger med vita knutar, balkonger, punschverandor och hemliga igenväxta trädgårdar. Vi gick runt i hamnen och tittade på båtar och sjöbodar. Satt vid havet och funderade vilket vi båda tycker så mycket om. Eftermiddagsljuset var sådär som det kan vara i början på hösten när allt går i gult och orange, när solen inte når ända fram och man önskar att halsduken gick att vira ett extra varv omkring halsen. Ett minne att spara för mörkare tider.  

Det verkade vara vad som skulle kunna kallas ett integrationsprojekt. Att flytta jazzen från salarna på konserthuset med vinröda sammetsdraperier till Gamlegårdens centrum. En galleria i ett miljonprogramsområde med livsmedelsaffär, konditori, frisörsalong, bibliotek och fritidsgård. Där byggdes det upp en scen med högtalare och sladdhärvor, till synes ett kaos av teknisk utrustning för oss okunniga. Jag som egentligen inte kan så mycket om genren väntar mig att det ska låta på ett eller annat sätt. Antingen långa improvisationer på piano, vispande trumkomp och pulserande kontrabasslingor. Eller det jag ofta väljer att sammanfatta som ”äppelknyckarjazz”, lite 30- och 40-tal för jag vet inte så nog vad det är jag lyssnar på. Jag tycker om knastriga ljudupptagningar och inslag av folkmusik och klezmer, som Django Reinhardt. Eller storband med mycket av allt.

Förbandet som spelade stod för en helt annan ljudbild än vad jag väntat mig då kvintetten innefattade en cello och vibrafon (som ett stort klockspel, jag visste inte ens att det fanns) samt piano, kontrabas och trummor. Kanske lite indiejazz eller med popinfluenser, jag vet inte hur det ska beskrivas. En pojke med mörka ögon dansade framför scenen hela konserten. Om det nu går att dansa till jazz. Harmonierna låter inte logiska i mina öron. Ingenting följer taktslagen principfast så som jag lärt mig spela klassisk musik. Det är det jag tycker så mycket om, det oförutsägbara och när musik är något annat än noter på ett papper. Pojkens dans var rörelser och ansiktsuttryck, ryckiga eller mjuka beroende på nyanserna i musiken. Det syntes på honom att han berättade en historia, att någonting utspelade sig i hans egna lilla värld. Musiken blev vid ett tillfälle kaotiskt, varje instrument tycktes vara på dramatiska villovägar. Han gjorde honnör, vandrade omkring på golvet som en soldat, höll ihop händerna som under bön. Jämnåriga pojkar stod bredvid och såg på med stora ögon. De härmade honom, pekade och skrattade. Pojken fortsatte ändå. När huvudakten kom in på scen för extranummer ropade pojken ”en sista dans!”, han tackade sedan för sig och skakade hand med alla i bandet.     

Han kommer tidigt på morgonen eller efter lunch och bankar i väggen. Sedan bankar han hela dagen fram till det blir mörkt. (Ibland bankar jag tillbaka lite försiktigt, som om vi utbyter hemliga morsekoder).

I början vaknade jag av oljudet. Nu har jag vant mig, bankandet har blivit ett sällskap. Jag är inte ensam hemma om dagarna när resten av familjen är i skolan och på jobbet. När jag kommer ut är han där och sysslar. Bär brädor, fäller ihop måttstocken eller fikar om han nu inte bankar vilket han gör allra mest. Han hälsar med en lätt nickning under kepsen, utbyter ibland små vänlighetsfraser.

Mamma brukar säga ”som du jobbar och står i” till honom. Då börjar han prata om garageportar, arbetsmarknaden för arkeologer och hur fantastiskt hans jobb är. För han får vara inne och ute på samma gång. Han får se solen och höra fåglarna kvittra medan han spikar.

Han kom precis in för att säga att han inte kommer hit på några dagar. Nu är det jag och tystnaden.

Jag körde hem till Louise igår kväll i kompakt mörker och regn. Vindrutetorkarna svepte över framrutan som en solfjäder och det enda ljuset kom från bilens framlyktor och lyssnade knappar på instrumentbrädan. Jag lyssnade på P2 som jag brukar då vår bil endast har en kassettbandspelare och jag snart har lyssnat sönder mina blandband. För ovanlighetens skull var det inte verk av Dvořák eller Satie som spelades. En röst presenterade på bred skånska en hornpipe följd av en polka. Jag hade nästan glömt bort hur den irländska folkmusiken låter när alla traditionella instrument är med och när många spelar tillsammans. Jag hade nästan glömt bort min förkärlek för Irland, vykortsvyerna och dialekten. Jag slussades tillbaka till alla gymnastiksalar på skolorna i Ennis där vi spelade med Yrväder i våras. Där hundratals lågstadiebarn satt tysta i likadana skoluniformer. Upptäcksfärderna på gatorna i Ennis, där alla hus hade olika klara färger. Kvällarna då vi hade sessions irländska musikelever som spelade allting fort och utantill. Cliffs of Moher och lunnefåglarna som byggde bon på klippavsatserna, ”puffin” kan vara det roligaste engelska ordet någonsin. Eller alla de små pittoreska byar jag och Lisa vandrade igenom de 16 milen till Cork under Explorer Belt. Vyerna som det inte går att tröttna på, hur många kilometer som än läggs till den avklarade sträckan. Färgerna och kontrasterna mellan dem, alla nyanser av grönt. På det ihållande regnet som till och med fick regnkläderna att strejka. Alla människor som tyckte vi var galna med förundrades över vårt äventyr. Alla rostade skivor formfranska och kopiösa mängder te och biscuits. Jag kom tillbaka till nutid springandes genom ett hällande mörkt oktoberregn in till värme, stickning och tedrickande.

Jag hade en gång en blogg.

Det känns som länge sedan men var i själva verket i ettan på gymnasiet. November tvåtusenåtta till juni tvåtusennio. Varje inlägg var en önskan om att bli sedd och tillfredsställa mitt omättliga uppmärksamhetsbehov. Jag ville få andra att tro att mitt liv var händelserikt och spännande. Åtminstone lite tragikomiskt då allt jag skrev hade undertoner av ironi. Jag ville ge sken av att jag i alla fall kunde handskas med vardagstristessen.

Jag skrev ibland om matematikprov och fysikformler. Ibland om roliga saker som Elin sa under våra timslånga telefonsamtal. Väldigt ofta om att det enda jag ville var att få dansa intryckt i kravallstaket längst fram på popkonserter. Eller om att pojken med de yviga hårlockarna och armrörelserna skulle hälsa när vi möttes i skolkorridorerna. (Fast det skrev jag aldrig om, men jag kan läsa det mellan raderna och fortfarande känna hur febrigt hjärtat var).

Denna blogg skapas i ett helt annat syfte. Jag måste helt enkelt uttrycka mig på olika estetiska sätt. Eller så viftar jag med armarna och hoppar upp och ner i brist på inspiration och kreativitet, det brukar fungera minst lika bra.

Jag tycker om att skriva. Vända och vrida på formuleringar. Se till att stavelserna i en text hakar i varandra som om det vore meningen. Återanvända ord och uttryck för att skapa något nytt, som att bygga med legobitar eller pussel. Jag tycker det är lite sorgligt med texter som aldrig blir lästa. Sådana som skrivs för byrålådan, som man brukar säga även om de kanske finns en mening med dem också. Jag hade i och för sig inte tänkt publicera några pretentiösa poem eller noveller här, men i alla fall.

De där tankarna och betraktelserna som inte lämnar mig utan att bli nedskrivna kommer hädanefter hamna här. Eller så kanske det blir väldigt mycket ord tagna ur luften utan vidare kvalitet. Eller inga ord alls, så kan det också bli.

(Tystnaden kan likväl vara nog så talande).