Igår tog jag på mig vårjackan och han sin kavaj. Vi sparkade undan vinterkläderna och tänkte nu är det slut med allt snö och slask. Nu är det slut med att halka på isfläckar och att inte kunna gå ut med tre lager stickad ull.

Men imorse såg det ut såhär (igen) och alla våra förhoppningar grusades:



 

Övanför huvudet cirkulerar olyckskorpar och regnmoln i omloppsbanor. Allt efter förutbestämda mönster som upprepar sig gång på gång.

Svart.

Ett virkat lapptäcke på en vit gungstol. Rader av fotografier på barn och barnbarn. Omaka tefat under jordiga lerkrukor, växter som kippar efter både vatten och luft. Hembakta små smuliga kakor på en tallrik som alltid står framme. En halvfärdig strumpstickning ämnad för någon som fryser om fötterna.

Köksluckor färgade av nikotin. En tjock, ogenomtränglig doft av cigarettrök som genomtränger allt i lägenheten. Tre Marlbouro-paket på bordet samt en sprakande radio och en plastkorg med mediciner. Stråk likt dimma som stiger från cigaretten, han slår av askpelaren mot kanten på en kopp. Fimpar i ett förbrukat kaffefilter. 

Jag slår in döda fiskar i paket.

På skärbrädan ligger ett stycke silverglittrande fjäll med laxrosa filé på undersidan. Med knivseggen som måttstock, kunden säger ”lite mer” eller ”lite mindre”. Kanske ett misstroget ”kan du inte skära i andra sidan av den där?” för alla vill ha det breda ryggpartiet.

Andra kunder tittar misstroget på mig när jag inte kan svara på hur man äter kungskrabba. Klorna ligger på is, enorma och orangeröda. Som stulna från ett djuphavsmonster taget ur fantasin. Kan man ha dem till potatisgratäng? "Jovisst" säger jag, brottas med klorna och får tillslut ihop ett bylsigt och knöligt paket.

Kunderna frågar om jag kan dela i två delar, jag säger javisst och klipper upp bröstkorgen och ryggen. Starkare än så är inte skelettet på en kyckling, det ger vika för en sax. Det ska bära upp alla överproportionella muskler. Det ska skydda de inre organen och det lilla liv som finns där inuti. Allting så väldigt skört. Utanpå är försäljningspriset 49.90 NOK, en produkt skapad av köttindustrin.

Sörjan av inälvor fastnar på plasthandskarna, på inslagspappret, överallt.

Jag klarar inte av livlösa, dimmiga fiskögon. Jag klarar inte av den tjocka kväljande doften av färsk fisk. I samma stund hör jag en ryggrad knäckas under knivskarp egg. Sedan en dov duns när kniven når skärbrädan i plast. Och ryggraden knäcks igen och igen och igen.

Jag tänker att det här är något av det äckligaste i hela världen. Hur djur kan gå från levande till produkter upplagda på is bakom glas och extrapriserbjudanden.

Jag bor i ett land där det är 20-årsgräns på de allra flesta uteställena. I alla fall på de ställena dit man vill gå, där det är hippt och dansant att hänga. Jag bor i en stad där jag dessutom känner väldigt få personer.

Så det blir helt enkelt ingen bildserie från förfesten. (Vi skulle sitta ihophysta i ett litet kök med vitlackerade skåpluckor, kryddkrukor mot en bakgrund av mörkblått kakel.) Inga bilder från när vi ramlar, eller halkar, ned för gatorna och kramar lyktstolpar. (I den bästa av världar hade vi för ett ögonblick varit i Paris och vi hade snurrat omkring Metro-skyltar istället för gråa gatlyktor). Ingen dokumentation från ett hippt dansgolv. (Där vi känner alla, kan alla refränger och krampaktigt håller om halsen på våra ölflaskor medan vi dansar oss galna tills de tänder ljuset och personligen ber oss att gå hem.)

Nej, så var det inte den här helgen i alla fall. Därimot har jag köpt två tefat och hängt upp på väggen och suttit på ett café och pysslat ihop ett kuvert av en utriven sida ur ett atlas. Fattigmannsestetik. Människor omkring tittade nyfiket på medan jag klippte genom Kamerun, Niger och Libyen. Och så har jag gått på Aker Brygge tillsammans med alla turister som pratar främmande språk och fotograferar. Sådant som man gör.

Ingenting annat än kylan påminner om att det är mitt i kallaste februari. Med solen i ryggen blir allting överexponerat, allt badar i ljus. Klezmertoner från ett dragspel och en saxofon. Folkströmmar i olika riktningar, trafikljus som slår om mellan grönt och rött. Lågt flygande fiskmåsar mitt på paradgatan, mellan husen på min högra sida skymtar Oslofjorden som reflekterar ljus. Sorl av människoröster, vart och ett på olika avstånd. En röst som urskiljs bland andra, den ökar och avtar i takt med mina steg mot trottoaren.

Allt är ljus, vitt och bländande. Jag slås plötsligt av hur vackert det faktiskt är. Och tanken på att jag faktiskt bor här är svår att förstå.

Det känns som att jag förlorat förmågan att sätta ihop ord till meningar. Jag vet inte vart jag använder skiljetecken, helst skulle jag sätta ut punkter och bindestreck lite överallt. Som hemliga morsekoder. Jag stavar precis lika illa som i tredje klass då jag hamnade i hjälpgrupp för dem som inte kunde dubbelkonsonanter. Lappa och lapa, matta och mata. Kort betoning så är det oftast dubbla konsonanter, lång betoning så är det en. Jag skämdes i den där gruppen, jag skämdes när svenskaläraren ropade upp mitt namn bland dem som haft usla resultat på rättstavningsprovet. Jag letar böjningar på ord, funderar på vad egentligen självklara saker heter i plural. Jag rabblar infinitiv, presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt och futurum. Prövar mig fram med att byta ut vokaler men allt låter fel och rätt på samma gång. Kanske är det för att jag överallt hör norska. Som svenska fast utan alla kantiga konsonanter och med en satsmelodi i durskalor. Tonfisk heter tunfisk och uttalas väldigt glatt. Glat eller glatt. Gladigt, glädjefyllt.