Det känns som att jag förlorat förmågan att sätta ihop ord till meningar. Jag vet inte vart jag använder skiljetecken, helst skulle jag sätta ut punkter och bindestreck lite överallt. Som hemliga morsekoder. Jag stavar precis lika illa som i tredje klass då jag hamnade i hjälpgrupp för dem som inte kunde dubbelkonsonanter. Lappa och lapa, matta och mata. Kort betoning så är det oftast dubbla konsonanter, lång betoning så är det en. Jag skämdes i den där gruppen, jag skämdes när svenskaläraren ropade upp mitt namn bland dem som haft usla resultat på rättstavningsprovet. Jag letar böjningar på ord, funderar på vad egentligen självklara saker heter i plural. Jag rabblar infinitiv, presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt och futurum. Prövar mig fram med att byta ut vokaler men allt låter fel och rätt på samma gång. Kanske är det för att jag överallt hör norska. Som svenska fast utan alla kantiga konsonanter och med en satsmelodi i durskalor. Tonfisk heter tunfisk och uttalas väldigt glatt. Glat eller glatt. Gladigt, glädjefyllt.