Hustaksperspektiv -

Sedan senast, Paris, no 3.3

På en bänk i Montmartre sitter jag bredvid en herre som mediterade genom strupsång och vilda huvudskakningar. Han hade lagat solglasögonen med ståltråd och hans sparkcyckel stod lutad mot soptunnan bredvid.

Plötsligt är hon där, vi kramas länge och allt var så osannolikt. Att vi står där tillsammans, vid en Metrouppgång i Paris.

Gatlyktorna kastde skuggor över trappstegen, vi rörde oss uppåt. En vinflaska föll mot trottoaren, glassplitter och rännilar av vätska åt alla riktningar.

Kvällen tog riktningar vi aldrig kunde föreställa oss. En stängd Metro och vi var utvisade till ändstationen i norra Paris. En vänlig fansman som lotsade oss via tre nattbussar in till klubben men han kunde inte följa med in på grund av klaustrofobi. Kuragömmadans på bord och stolar, varma andedräkter och ord viskade i örat, stängning vid klockan fem. Tidig morgonkyla och varma crepés, vi åkte Metro till vandrahemmet och det slog mig att frukostserveringen öppnade inom en timme.

Och jag vandrade samma väg upp till Sacre Couer igen. En känsla av rundgång infann sig, för trappstegen var lika många men tyngre och vinet hade torkat upp under natten. Glasbitarna var flagor från en natt vi aldrig skulle glömma.

Morgonljuset var ovant i trötta ögon och känslan av att vara levande har aldrig varit så nära.

2012-07-09 @ 12:15:00 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sedan senast, Paris, no. 3.2

Jag åkte Metro. Färdades genom underjordiska tunnlar bland människor i kollektivtrafikkoma, kände efter att jag verkligen var där och då. Paris. Staden som verkat smått overklig, lite för romantisk för att vara sann. Och staden var asfalt, trottoarer, husfasader, caféer med rödvita markiser, bullrande trafik, trappor, hustaksträdgårdar och folkmyller.

Jag koncentrerade på sinnena, gick igenom dem var för sig. För jag vill inte säga att jag varit där. Jag vill berätta om hur staden doftar, hur den låter, hur den smakar, hur den känns, hur den ser ut.

Dofterna är ett virrvarr av nybakt bröd från bagerierna, avgaser från trafiken, parfymstråk från människor som passerar nära, varm tryckande hetta är allt jag kan andas in.

Ljuden är tutande bilar och rusande motorer, fragment av franska konverationer, dragspelsmelodier, skälvande och skramlande tunnelbanevagnar men allra påtagligast är sorlet av människor i rörelse. Röster som ökar i ljudintensitet när vi närmar oss varandra, röster som försvinner bland andra när vi rör oss åt olika håll. Och jag fångar upp små ord eller halva meningar på utrikiska.

Paris smakar söt och klibbigt av tryckande försommarhetta och frasiga croissanter.

Det känns som en värmande liten sol i magen. En sockerdricksbubblig äventyrslust för var ny oupptäckt bakgata med kullersten och nya människor på uteserveringarna. Värk i föterna av all vandring. Precis så känns Paris.

Och Paris ser allt för mycket ut för att jag ens ska kunna sammanfatta synintrycken. Men jag älskar hustaken, jag älskar ovanifrånperspektivet från trappan framför Sacre Coeur. Och de tar aldrig slut,de kantiga konturerna suddas ut vid horisonten och allt är en illusion av grå som övergår i himmelsblått.

(Placera dig själv framför en berömd byggnad, ett omtalat föremål, en välkänd vy eller välj en bakgrund som berättar vart du är. Riktlinjerna för turistfotografering är enkla.)

Bakom Sacre Coeur spelade tre äldre herrar boule i eftermiddagsskuggan. Jag tror jag ägnade denna match mer uppmärksamhet än själva kyrka.

Jag tittade på duvorna som samsades med turisterna framför Notre Dame. Jag granskade deras rörelsemönster, samspelet mellan dem och ljudet av luft under slående vingar.

I en park vid Eiffeltornet satt jag och iakttog mötet mellan två hundägare. En äldre dam och en 30-årig man pratade franska och jag föreställde mig att meningarna var ömma kärleksförklaringar. Hundarna jagade varandra och brottades i gräset.

Skymningen faller sakta och i luften ligger en antydan till kvällskyla och förväntningar.

To be contined.

2012-07-08 @ 23:44:33 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Verklighet

Hon citerar intervjun som pågår på TV-skärmen och säger att varje dag drabbas 80 personer av sjukdomen i Norge. Tre personer ur olika kameravinklar klipps ihop till ett enhetligt samtal om cancer. Jag säger "vill du ha gröna eller röda druvor?" och hon svarar "så söta som möjligt, smaka på dem i affären" varpå jag antecknar i marginalen på inköpslistan. Sedan vill hon ha våtservetter, så mjuka som möjligt då hennes hud blivit tunn och skör av alla cellgifter.

Jag väntar på T-banestationen som många andra eftermiddagar. Luften känns främmande men ändå bekant. Så lätt. En lätt antydan till vår.

Han säger "kvittot gäller som biljett i en timme", river sönder boten och ger tillbaka mitt bankkort. För ett ögonblick vill jag åka så mycket kollektivtrafik jag bara kan på denna dyra timme. I ett annat ögonblick bestämmer jag mig för att inte göra det.

På ett fat ligger en uppskuren honungsmelon. I kopparna finns nybryggt grönt te med citron och honung. Jag frågar "finns det ingen kniv" och han säger "äh vi bryter baugetten precis som man gör i Frankrike".

Med blicken följer jag kanten på tomma butikshyllor och jämför priser på bröd. Jag studerar en brödskärarmaskin tills en butiksmedarbetare frågar om jag vill ha hjälp. En järnridå sänks ner bakom skyltfönstret och kassorna stängs av. Jag schasas ut med golvborsten och ett "välkommen åter".

2012-03-02 @ 01:13:58 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om början av september

Den 1 september försökte jag laga mormors skrivare. Eller rättare sagt starta om den, för det är vad jag gör med saker som inte fungerar. Mormor vågar inte röra datorn alls när det dyker upp ett felmeddelande eller papprena inte skrivs ut som de ska. Därför stod hon två meter ifrån med en ficklampa och omgjorde sig väldigt över den stackars apparaten. I dagsljus bör tilläggas.

Ett SMS och ett "jag är hemma nu!". Utan förvarning. Bara sådär.

Skrivaren fräste och tuggade i sig papper. Mormor beklagade sig över alla hemska tekniska apparater. Jag sprang fram och tillbaka mellan rummen, kunde inte stå stilla så otroligt glad jag blev. Så mycket glädje att det låg i maggropen och glödde. Jag visade ett fotografi på honom, vilket fick morfar att genast gå upp och jämföra med sitt eget studentfotografi. Han konstaterade att de var lika.

Att åka tåg i skymningsljus. Visst är det vackert men det kommer aldrig bli vackrare än då.

Dagen efter, precis när jag vaknat cyklade jag hem till honom. Med solrosor i cykelkorgen från vår egen trädgård och Kents Skisser För Sommaren i hörlurarna. När vi hade setts sist var fälten böljande gröna, antingen av omogen säd eller potatisblast. Nu fanns endast fåror i jorden, uppluckrad inför vinterns vila. I luften låg en känsla av att naturen var på väg att dra sig tillbaka, ett vänteläge innan hösten. Det var det enda som skvallrade om tidens gång.

Jag hade glömt hans skratt. Hur hans hud doftar. Födelsemärket på höger axel. Rynkorna under ögonen när han ler (som ett par solfjädrar). Och plötsligt fanns allting där igen. Levande. Verkligt.

2012-01-16 @ 15:05:16 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Innan vi vaknade upp i augusti

Den 31 juli var det alldeles för kallt för att bada. Hon sa "vänta, ljuset faller så fint nu" och vadade in mot stranden för att hämta den analoga kameran. Jag doppade huvudet i alla fall, för den omslutande kylan dämpade saknaden. Isglasshuvudvärk. Vi pratade om honom, om framtiden. Hur det skulle bli till hösten ifall han kom hem. Om hennes flytt till storstaden, om backpackingen i Östeuropa med pojken som pratar engelska. Det var en sådan där kväll då man kan tänka att detta är en början. Det är nu livet börjar. (Det gjorde jag inte för osäkerheten har aldrig varit så plagsam så då, i det ögonblicket.)

I en buss med tankar på villovägar fick jag senare ett SMS. "Idag hittade jag en väg upp till taket så nu har jag ett nytt ställe att hänga på". Utanför det smutsiga bussfönstret var allt som det alltid har varit. Och jag funderade på hur man i hela världen får ner en drömmande filosofisk pojk från ett hustak i centrala Oslo.

2012-01-06 @ 20:57:59 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om att mata fåglar

"Om du har tid", lade hon försiktigt till med vädjan i rösten. Hennes tumvantar kramade handtagen och hon sköt rullatorn framför sig, lätt framåtböjd. En ensam gammal människa som varje dag kommer till mötesplatsen där jag vikarierat. En ensam gammal människa som varje dag när mötesplatsen stänger går ner till hamnen för att mata fåglarna. "Nejdå, jag har tid" svarade jag fast det inte riktigt var sant. En småbåtshamn, industrier och en hamnpromenad mot blyertsgrå bakgrund. Hjulen på rullatorn låter mot träplankorna på bryggan som löper längs kajen. Ett ljud som änderna lärt sig känna igen. Framför oss i eftermiddagsmörkret kommer en flock mot oss. Vaggande och kvackande, oranga små simfötter som smattrar mot plankorna. De stannar inte, de omsluter oss och följer efter. Hon kastar ut fransbröd som hon smulat sönder hemma. Vingslag och tjuvnyp för att få så mycket som möjligt. Och sedan ljudet av luft under slående vingar. Hon säger "du får gärna komma fler gånger och titta på fåglarna, kanske en lördag eller söndag".

2011-12-14 @ 21:55:28 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Citat

Jag hittade en anteckning från när jag, mormor och morfar var ute och åkte bil i början av oktober. Då lövverken gick i gulorange och allt var sådär romantiskt vackert på riktigt. Något som morfar sa, i ren förbifart medan han talade om sina föräldrars sommarstuga och den sedan länge nedlagda lanthandeln, fastnade på papper.

"Karin kan du förstå det, att när jag var nyförälskad körde jag i diket här."

2011-11-22 @ 22:56:04 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om en pojk från längesedan

Min första kärlek hette Kristoffer, hade jättestora öron och sjukanmälde sig timmen innan mitt sexårskalas.

2011-09-27 @ 13:52:47 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om ett land med gröna brevlådor

Jag körde hem till Louise igår kväll i kompakt mörker och regn. Vindrutetorkarna svepte över framrutan som en solfjäder och det enda ljuset kom från bilens framlyktor och lyssnade knappar på instrumentbrädan. Jag lyssnade på P2 som jag brukar då vår bil endast har en kassettbandspelare och jag snart har lyssnat sönder mina blandband. För ovanlighetens skull var det inte verk av Dvořák eller Satie som spelades. En röst presenterade på bred skånska en hornpipe följd av en polka. Jag hade nästan glömt bort hur den irländska folkmusiken låter när alla traditionella instrument är med och när många spelar tillsammans. Jag hade nästan glömt bort min förkärlek för Irland, vykortsvyerna och dialekten. Jag slussades tillbaka till alla gymnastiksalar på skolorna i Ennis där vi spelade med Yrväder i våras. Där hundratals lågstadiebarn satt tysta i likadana skoluniformer. Upptäcksfärderna på gatorna i Ennis, där alla hus hade olika klara färger. Kvällarna då vi hade sessions irländska musikelever som spelade allting fort och utantill. Cliffs of Moher och lunnefåglarna som byggde bon på klippavsatserna, ”puffin” kan vara det roligaste engelska ordet någonsin. Eller alla de små pittoreska byar jag och Lisa vandrade igenom de 16 milen till Cork under Explorer Belt. Vyerna som det inte går att tröttna på, hur många kilometer som än läggs till den avklarade sträckan. Färgerna och kontrasterna mellan dem, alla nyanser av grönt. På det ihållande regnet som till och med fick regnkläderna att strejka. Alla människor som tyckte vi var galna med förundrades över vårt äventyr. Alla rostade skivor formfranska och kopiösa mängder te och biscuits. Jag kom tillbaka till nutid springandes genom ett hällande mörkt oktoberregn in till värme, stickning och tedrickande.

2011-09-20 @ 00:28:47 Permalink Minnesfragment Kommentarer (0) Trackbacks ()