Jag hade inte cyklat på tre månader. Har man en gång lärt sig cykla så kan man, det är verkligen så. Och att få veckla ut benen efter åtta timmars stillasittande i en buss var en befrielse. Stundtals kände jag mig som en fickkniv med klaustrofobi, ett tillstånd som inte gick över i första taget. Botemedlet var min älskade, svarta Skeppshultcyckel.

Himmelen var lika blyertsgrå som trottoarerna, min uppväxtstad var en byggarbetsplats. Kafkastämningen låg som ett emotionellt flor över allt det jag känner så väl. Ibland när jag sluter ögonen kan jag se sprickor eller gropar i trottoaren jag trampat varje dag, jag kan återskapa nyansen av husbyggnader som kantat gatorna och på ett ungefär vet jag hur människor rör sig. Rörelsemönster korsas varandra och då blir det att man dagligen hälsar på sin systers lågstadielärare. (Det slår aldrig fel, tro mig).

Och med ens avfyrades minnena som missiler. Två års tandreglering på tandläkarhuset, smaken av plasthandskar och alla inrednings- och motorsporttidningar i väntrummet. Villan där jag var på min första riktiga hemmafest och mina nya klasskamrater dansade på bordet i blinkande ljus likt en stop motion-film (alla drack förrutom jag och jag stod långa stunder inne på badrummet för att få tiden att gå). Huset på hörnan som vi disskuterade så flitigt i kursen Hållbar Samhällsutveckling, för det var ett mycket bra exempel på den nationalromantiska byggnadsstilen. Skokartongsbyggnaden till gymnasium som jag springandes lämnade juni 2011 i studentmössa och champangeyra. Ut genom dörrarna och mot friheten, visst var det så vi alla kände? Förbi miljonprogramsområdet som jag passerade till och från skolan varje dag i tre år, jag kände tyngden av en ryggsäck full av skolböcker mot mina axlar som inte gick att skaka bort. Jag cycklade förbi fotbollsplanerna på Nosaby IF, där pojkar och flickor sparkar bollar i blåvitt och engagerade föreningsmammor tvättar lagtröjor och leder uppvärmningar. Som de alltid gjort, stilla vår- och sommarkvällar kan man höra dem hem till mig.

Och jag är mitt ibland allt detta som en gång var kulisserna till mitt upptagna liv. Lektioner, raster, eftermiddagar på musikskolan och med kören, timmarna som försvann bland kemiska föreningar och matematikuppgifter i studierummet på biblioteket.

Nu finns ingenting. Jag gästspelade i era liv. Som dotter, syster, pianoelev, poppare, högljudd vegetarian. Jag var hon som satt i korridorerna på musikskolan, hon som gömde sig mellan bokhyllorna på biblioteket och ströläste baksidetexter. Hon som gick i din ballettgrupp och spelade nyckelpiga på dansuppvisningen på Teatern. Hon som höll på med friidrott och aldrig blev speciellt bra på någonting förrutom ett klubbrekord på 300m för ingen hade tidigare tävlat i den sträckan. Hon som spelade blockflöjt i 13 år och aldrig gav upp renässansmusiken. Hon som förföljde dig med ett kärlekssjukt febrigt hjärta och en innerlig önskan om att säga hej (ni är nog den största kvotgruppen).

Allting kommer tillbaka. Allt det där som fått vila i det förflutnas arkivskåp. Kaoset är totalt, organisationen A till Ö är upplöst och tidsuppfattningen fick en lätt hjärnskakning.

Så, eftertexterna rullar och jag var statisten som vinkade till kameran. Jag kämpade dagligen för mina 15 minuter i rampljuset och det ledde enstaka artiklar i lokaltidningen. Skulle jag vilja tacka någon, förrutom min familj och vänner som alltid stöttat mig, vill jag rikta uppmärksamheten åt alla mina svenskalärare under högstadiet och gymnasiet. Anita, Johan, Gunilla, Ingrid och Karin. Jag minns er alla, jag tackar för kunskapen om Hemingways isbergsteknik och alla ordklasser. There is a light that never goes out som Morrisey skulle ha sagt om er yrkesmässiga kämparglöd.

Det var nog allt jag hade på hjärtat.

Rusningstrafik tjugo över sju på en T-banestation. Jag har minuter till godo och läser instruktionerna på en fotoautomat för att fördriva tiden. I facket där utskrifterna hamnar ligger en karta med fyra porträtt. Alla ganska lika, i vart fall är skillnaderna så små att man inte direkt kan peka på dem. Ansiktet utlyser ingenting, kanske är han något sammanbiten. Han vänder lätt högersidan till mot kameran. Ögonbrynen är grova och blicken lite noncharlant. Han är vem som helst, lite som du och jag. Och ändå så främmande.

Jag tänker att det skulle kunna vara en scen ur Amelié från Monmartre. Dock med lite mer känsla av lågbudgetdokumentär som visas på SVT2.

På bussen spanar människor efter tygväsketryck. De böjer sig åt höger, åt vänster, sträcker på sig eller krymper ihop för att kunna tyda versalerna på skrynkligt bomullstyg. Allting diskret, så att det verkar som att de inte alls bryr sig. Något annat skulle ju vara konstigt.

Och jag spelar svår, för egentligen vet jag inte heller vem den sota författaren är. Sedan viskar jag "det är Jack Kerouac" precis innan bussen stannar vid min hållplats och jag hoppas lämna dessa människor med fler frågor än svar.  

På trottoaren utanför caféet står en lokalvårdare med sin städvagn. O handen håller han en blå tuschpenna och skriver stora, skeva bokstäver på sidan av vagnen. "Ta vare på din miljø".

Idag träffade jag ännu en dam som precis börjat se saker på nytt.

(Prolog: En liten dam med vitlockigt hår som bara ber om att få titta på fiskarna i disken. "Så mycket fin fisk" säger hon men lägger snabbt till att hon har hela frysen full. Hon går fram och tillbaka, ber om att bara få titta för det var så länge sedan hon kom ut.)

Jag sitter på trikk 19 mot Majorstuen. Vårljus släpps in genom smutsiga fönster när solen når ner mellan byggnaderna, ner på gatorna. Jag vilar ögonen i en bok, men jag läser samma textrader om och om igen. För mycket sinnesintryck för att koncentrera sig. För mycket skramlande, för mycket blixtrande ljud, för mycket prat. Och pocketboken finns alltid där i väskan, jag hinner läsa en halv sida under varje resa. Bokryggen bryts och sidorna viks i kanterna.

Jag flyttar mig väska, ler vänligt och hon sätter sig bredvid. Hon börjar berätta om byggnaderna vi passerar i Oslos finaste kvarter, precis bakom slottet. Där bor statsministern. Där ligger den ambassaden, och där en annan. Hon berättar om parker som huggits ner, byggnader som kommit till under åren. Jag säger att jag skulle kunna åka fram och tillbaka och bara titta på husen.

Hon trycker på stopp och säger "här ska jag av". Vi tar farväl och hon säger att hon precis blivit opererad för starr. Att hon precis börjat se på nytt. 

Ibland lägger min syster upp gamla fotografier på sin blogg från när vi var små. Och det är då som jag saknar familjen som mest, när jag påminns om oss som en enhet. Visserligen har vi alltid sprungit förbi varandra om morgnarna, men vi har samsats om samma tidningar och frukostjuice. Vi har sagt "hej, hur har dagen varit?" när någon kommit hem. Vi har delat schampo och tandkräm och ibland har vi varit arga på varandra för att det stått sex öppnade tuber Pepsodent och Colgate på handfatet i badrummet. Vi har samsats och levt tillsammans omgivna av fyra tegelväggar, golv och tak så länge jag levt. Vi har alla olika band till varandra. Mamma, pappa, dotter, son, syster, bror. En liten trasslig härva av relationer som gör oss till en familj.

Och nu är jag på villovägar. För att man behöver byta miljö och göra något nytt ibland. Som att flytta till en huvudstad, till ett land man aldrig tidigare besökt. Man kan söka sig ett jobb i en matbutik och slå in fiskar i paket och fråga "får det vara något annat?". Man kan åka hem och städa hos gamla damer som täcker sina golv med alla mattor och möbler de samlat ihop under sin livstid. Och man kan lära sig något av det, man kan se saker på ett nytt sätt och man kan må bra av det.

  

Man kan till exempel lära sig uppskatta att någon dricker upp ens frukostjuice. I ett kollektiv tillsammans med främmande människor blir man arg och önskar att den skyldiga var ens egen syster eller bror och att de satt vid köksbordet över en tidning eller fysikböcker. Man kan lära sig hur mycket det betyder att någon frågar hur ens dag har varit, för när ingen väl gör det längre är det bara ledsamt att komma hem till sig själv. Man kan sakna att bo i ett hushåll med sex öppna tandkrämstuber för själv glömmer man köpa och borsten står inte i ett glas tillsammans med andra färgglada skaft.

Dagarna här följer exakt samma mönster måndag till lördag. Omedgörliga dammsugare, bakverk kletiga av glasyr och sirap, fiskar som slås in i paket och prismärks. Söndag är en helig vilodag. Allting är stängt förrutom enstaka caféer och muséer. Det är helt enkelt meningen att man ska ta det lugna ner sig och vila eller göra något äventyrligt och spännande som man kan leva på i sex arbetsdagar till.

Jag frågade om han ville följa med på en promenad för sådana är trevligast när man är två. Vi gick upp på Ekeberget och fick hålla i oss hela tiden för det var så halt. Alla storstäder borde ha ett berg man kan klättra upp på och se ut över allting och lite längre bort.

   

Vi hittade ett ljusblått trähus med mörkblå fönster, små verandor här och var samt ett torn. Mörkblå knutar och finmejslade lister likt kanten på ett tårtpapper. Utsikt över fjorden och en svart liten pudel.



Oslofjorden. Vyerna får alltid mig att tänka på Tove Janssons illustrationer och Sommarboken.



Sedan tyckte han att vi skulle följa älven genom staden.



Och vi kom till konstnärsområdena på Grünerlökka. Det var marknad på Blå där de sålde små besynnerliga ting.



Jag köpte en karta över Island. För jag skulle så gärna vilja åka dit och då är det bra att ha en karta.



Vi tittade på husfasader. För sådana finns det många här i alla möjliga pastellfärger.



Videkissarna hade slagit ut och det kändes som ett säkert vårtecken. Trots den värmande solen, trots att luften känns mycket lättare i lungorna så vågar man inte hoppas.

 

Gatorna här tar aldrig slut. När klockan blivit sen eftermiddag visste vi inte var vi var.



Sedan gick vi hem och gjorde Fattiga Riddare, för det har jag velat prova sedan hemkunskapslektionen på högstadiet då det stod på schemat men vår lärare blev sjuk.

Jag tror att dagar som den igår är värda alla arbetsdagar, allt slit och alla bekymmer. Eller jag är nog ganska säker förresten.

Igår tog jag på mig vårjackan och han sin kavaj. Vi sparkade undan vinterkläderna och tänkte nu är det slut med allt snö och slask. Nu är det slut med att halka på isfläckar och att inte kunna gå ut med tre lager stickad ull.

Men imorse såg det ut såhär (igen) och alla våra förhoppningar grusades:



 

Övanför huvudet cirkulerar olyckskorpar och regnmoln i omloppsbanor. Allt efter förutbestämda mönster som upprepar sig gång på gång.

Svart.