Ibland när oron och ångesten är allt för påtaglig kan jag ligga under täcket och somna, vakna och somna om igen. Ibland är sömnen den enda tillflyktsorten dit ångesten och oron inte når.

Sådana där dagar tänker jag på vilken otrolig tur jag har. Att jag har någon som torkar bort tårarna åt mig innan de hinner trilla. Någon som viskar tröstande och uppmuntrande ord med sådan övertygelse att jag tror honom (fast jag för stunden tvivlar på allt i hela världen). Och att det finns en famn att krypa in i, varm och omslutande där jag vågar tro på att det kommer bli bra. Det kommer ordna sig. Det kommer bli bra.