Att ofrivilligt vara utan Internet i en vecka är att slippa ständig uppdatering. Om vem som gör vad varnågonstans vid vilken tidpunkt. Jag har undkommit statusuppdateringar om vilka som åker till Medelhavet, vad folk äter till frukost och vilka som ska skriva högskoleprovet.

Trycket över bröstkorgen släppte en aning. Känslan av att alla andra är produktiva, fantastiska och lyckliga tyngde inte längre axlarna. Jag har helt enkelt inte kunnat bry mig och det har varit en befrielse.

Det sista av sommaren är borta nu. Hon visnade bort på mitt fönsterbräde i en liten vas jag hittat på second hand. Golvet är fullt av förtvinade kronblad.

Jag köpte fröpåsen i våras när livet var lika ljust som aprilhimlen och snurrade hisnande fort. Naturligtvis glömde jag bort att plantera den, solrosor ska ju drivas upp i en kruka innan de planteras ut. Mamma hittade de stackars fröerna och satte dem i jord, ganska sent men ändå. Därför dröjde de kvar tills nu. Ute vid kaninburen och borta vid cyklarna på husgaveln har de funnits på meterhöga stammar som små skinande solar. Några hamnade på ett nattduksbord i ett pojkrum. De minsta har jag hållit för mig själv men nu är de slut.   

Jag har svårt att vänja mig vid tanken att det redan är oktober. Inte bara i almanackan utan också i höstregn och kyla. (Jag har svårt för det faktum att tiden går för sin egen skull.)

Jag frågade min mormor hur många rosenbuskar hon har.  Hon sa att hon flera gånger försökt räkna, ibland med papper och penna, men aldrig blivit klar.

Så vi började räkna. "Sextionio... sjuttio... sjuttioen... ja cirka sjuttiofem skulle jag säga!"

När jag var liten kunde jag inte säga Asarum, så jag sa Rosarum istället. Här blommar rosorna året om, även i oktober.

Jag var aldrig här i augusti, men då klättrade rosenbuskarna upp i äppelträden. 

Jag är egentligen inte gammal nog för att minnas "gamla tider" och min "barndoms somrar". Ändå var det den känsla jag fick när mormor och morfar tog med mig till deras gamla sommarstuga som nu är i min morbrors ägo. Vi var där om somrarna när jag var liten. Ett mörkt trähus i nationalromantisk stil med gröna fönsterlister och grästak. Tänk så fint att det kunde växa blommor och taklök däruppe. Utanför verandan fanns en stor sten och ett körsbärsträd med små sura bär som ingen någonsin nådde upp till. Det fanns en brunn, ett förfallet växthus, en snickarbod och ett gästhus. En egen strand och en solglittrande sjö.



Det är märkligt att återvända efter så många år. Det blir så påtagligt att tiden urholkar och förändrar när man varit borta en lång tid. Grästaket är numera utbytt mot papptak. Annars märks det knappt hur färgen flagnar och träpanelen murknar, när förändringen är så långsam framför ens ögon. Det är märkligt att åka till en sommarstuga någon annan tid på året för det är alltid en besvikelse. Jag har endast juniminnen från Långsjön, det var där somrarna alltid började. I oktober är allting annorlunda.

Det är märkligt att återvända och minnas. Att träden, gräset och stenarna kan vara så bekanta. Jag minns hur man enklast klättrade upp på den stora stenen, mellan vilka tallar vi hängde hängmattan. Minnesbilderna spelas upp framför synfältet som små filmsekvenser. Det är sådant jag inte kan framkalla med minnet, men som väcks till liv av något litet bekant i omgivningen. Varje skrymsle och vrå dolde en bortglömd känsla, en smak, en doft eller ett ljud.

Vi åkte bort en bit genom bokskogen till morfars föräldrars gamla sommarstuga. Jag tror han upplevde samma sak där, fast minnena var från 40-talet. Han pratade om sin far som brukade sitta på en gunga vid sjön. Kvar fanns en ruttnande stubbe kantad av svampar som en gång burit en gunga. Han berättade om när hans mor badade, avskilt från badplatsen för att hon skämdes för sin omoderna baddräkt.



Vi fortsatte bilutflykten genom hösten. Morfar sa "kan du förstå det, att när jag var nyförälskad körde jag i diket här". Sedan lade han till att "nu gulnar träden, om en vecka har björnarna fallit ner". Alla platser och hus hade en historia som mormor berättade med tonvikt på människornas släktskap och yrkestitlar. (Det blir kanske lätt så när man håller på med släktforskning). "Där tillbringade vi vår första sommar som nygifta", säger mormor mitt i alltihop.

Allting har en historia, det blir påtagligt i sällskap av dem som har en livstid av minnen bakom sig. (Och det får mig att känna mig så väldigt liten.)

 

Naturen i Blekinge kan vara något av det finaste som finns. Jag tycker ju så mycket om sjöar och hav.

Jag har åkt till Karlshamn för att äta kantarellmackor, åka på bilutflykt och läsa Pär Lagerkvist med mormor om kvällarna. Ensamheten och sysslolösheten hemma blev för påtaglig.

Jag vill se hösten med andra ögon. Jag ser den inte hemma, förblindad av sådant som kanske inte spelar så stor roll egentligen. Morfar sa "nu är träden gula och om en vecka har björkarna fallit". Snart kan höststormarna vara här och då är allt försent. 

På busshållsplatsen presenterade han sig som Gin & Tonic för det var hans favoritdrink. Han pratade om en resa han gjorde till Memphis 2008 och sa att dit borde alla åka för att uppleva Elvis. Han berättade att han smugit sig upp på andravåningen på Graceland för att fotografera fast man inte fick. Han berättade om sin MS-sjuka fru som han numera var särbo med. Om ett femårigt barnbarn han älskar mest i hela världen.

Till mig sa han: "Jag ser att du har glimten i ögat. Men å andra sidan ser jag inte så bra."