Det sista av sommaren är borta nu. Hon visnade bort på mitt fönsterbräde i en liten vas jag hittat på second hand. Golvet är fullt av förtvinade kronblad.

Jag köpte fröpåsen i våras när livet var lika ljust som aprilhimlen och snurrade hisnande fort. Naturligtvis glömde jag bort att plantera den, solrosor ska ju drivas upp i en kruka innan de planteras ut. Mamma hittade de stackars fröerna och satte dem i jord, ganska sent men ändå. Därför dröjde de kvar tills nu. Ute vid kaninburen och borta vid cyklarna på husgaveln har de funnits på meterhöga stammar som små skinande solar. Några hamnade på ett nattduksbord i ett pojkrum. De minsta har jag hållit för mig själv men nu är de slut.   

Jag har svårt att vänja mig vid tanken att det redan är oktober. Inte bara i almanackan utan också i höstregn och kyla. (Jag har svårt för det faktum att tiden går för sin egen skull.)

Jag har åkt till Karlshamn för att äta kantarellmackor, åka på bilutflykt och läsa Pär Lagerkvist med mormor om kvällarna. Ensamheten och sysslolösheten hemma blev för påtaglig.

Jag vill se hösten med andra ögon. Jag ser den inte hemma, förblindad av sådant som kanske inte spelar så stor roll egentligen. Morfar sa "nu är träden gula och om en vecka har björkarna fallit". Snart kan höststormarna vara här och då är allt försent. 

På busshållsplatsen presenterade han sig som Gin & Tonic för det var hans favoritdrink. Han pratade om en resa han gjorde till Memphis 2008 och sa att dit borde alla åka för att uppleva Elvis. Han berättade att han smugit sig upp på andravåningen på Graceland för att fotografera fast man inte fick. Han berättade om sin MS-sjuka fru som han numera var särbo med. Om ett femårigt barnbarn han älskar mest i hela världen.

Till mig sa han: "Jag ser att du har glimten i ögat. Men å andra sidan ser jag inte så bra." 

I juni sprang jag ut genom ett par dörrar. Skoldörrarna jag gått in genom varje morgon och ut genom varje eftermiddag i tre år. Ibland bärandes på bekymmer lika tunga som fysikböckerna. Ibland fjäderlätt och lycklig med musik i öronen och svensklektion på schemat. Röd om kinderna för kylan kunde bita väldigt hårt om morgnarna. Röd om kinderna för det var varmt med vinterkappa i slutet av mars. Rodnad på grund av pojken som skulle ut när jag skulle in. Dessa dörrar.

Jag sprang ut med studentmössan i ena handen och förhoppningen om en ljusnande framtid i den andra. Med motljus i ögonen och armarna i luften och skriksång fast halsen var hes. Nu. Främmande platser och gatunamn man inte kan uttala. Nattäventyr i storstäder. Vykortsvyer över gröna dalar. Allt det där som jag drömde om under tonåren.  Nu skulle livet börja, oavsett om jag var beredd eller inte.

Sedan kom hösten med osäkerheten. Insikten om att jag egentligen inte vågar, att jag i grund och botten är väldigt rädd för det okända. För hur ska man leva, när man är rädd för livet i sig självt? Var dag en nyvunnen frihet som jag önskar jag kunde unna mig, istället för att ångra allt det jag inte gör.

Veckorna är inte längre ett mentalt schema åtta till sex, måndag till fredag , två dagar ledighet och tryck på upprepa. Mina dagar är indelade i soltimmar och mörker. Det ända som påminner om tidens gång är himlens nyanser utanför mitt sovrumsfönster. Lite gråare för varje morgon. Jag ser varje nyans som ett varsel om en kommande istid.

(Jag berättade om vem jag var på högstadiet, vilken roll jag hade i hierarkin. Att jag var hon som alltid hade alla rätt. Han sa ”vilken kontrast, nu har du inte några svar på någonting”).

Ångesten över att inte veta något om framtiden. Att inte kunna vända sig till ett facit som i skolböckerna. Det kan få mig att gå sönder ibland.

Bland all höstångest och nedstämdhet fanns lördag. Folkmusikförmiddag på musikskolan med min gamla ensemble som var på Irland i våras. Så mycket skratt att det stundtals inte gick att spela, jag blev så väldigt glad och upplyft av sällskapet och musiken.

Och en hemlig utflykt till Hällevik. Vi tittade på vackra hus i klara färger med vita knutar, balkonger, punschverandor och hemliga igenväxta trädgårdar. Vi gick runt i hamnen och tittade på båtar och sjöbodar. Satt vid havet och funderade vilket vi båda tycker så mycket om. Eftermiddagsljuset var sådär som det kan vara i början på hösten när allt går i gult och orange, när solen inte når ända fram och man önskar att halsduken gick att vira ett extra varv omkring halsen. Ett minne att spara för mörkare tider.  

Han kommer tidigt på morgonen eller efter lunch och bankar i väggen. Sedan bankar han hela dagen fram till det blir mörkt. (Ibland bankar jag tillbaka lite försiktigt, som om vi utbyter hemliga morsekoder).

I början vaknade jag av oljudet. Nu har jag vant mig, bankandet har blivit ett sällskap. Jag är inte ensam hemma om dagarna när resten av familjen är i skolan och på jobbet. När jag kommer ut är han där och sysslar. Bär brädor, fäller ihop måttstocken eller fikar om han nu inte bankar vilket han gör allra mest. Han hälsar med en lätt nickning under kepsen, utbyter ibland små vänlighetsfraser.

Mamma brukar säga ”som du jobbar och står i” till honom. Då börjar han prata om garageportar, arbetsmarknaden för arkeologer och hur fantastiskt hans jobb är. För han får vara inne och ute på samma gång. Han får se solen och höra fåglarna kvittra medan han spikar.

Han kom precis in för att säga att han inte kommer hit på några dagar. Nu är det jag och tystnaden.

Jag hade en gång en blogg.

Det känns som länge sedan men var i själva verket i ettan på gymnasiet. November tvåtusenåtta till juni tvåtusennio. Varje inlägg var en önskan om att bli sedd och tillfredsställa mitt omättliga uppmärksamhetsbehov. Jag ville få andra att tro att mitt liv var händelserikt och spännande. Åtminstone lite tragikomiskt då allt jag skrev hade undertoner av ironi. Jag ville ge sken av att jag i alla fall kunde handskas med vardagstristessen.

Jag skrev ibland om matematikprov och fysikformler. Ibland om roliga saker som Elin sa under våra timslånga telefonsamtal. Väldigt ofta om att det enda jag ville var att få dansa intryckt i kravallstaket längst fram på popkonserter. Eller om att pojken med de yviga hårlockarna och armrörelserna skulle hälsa när vi möttes i skolkorridorerna. (Fast det skrev jag aldrig om, men jag kan läsa det mellan raderna och fortfarande känna hur febrigt hjärtat var).

Denna blogg skapas i ett helt annat syfte. Jag måste helt enkelt uttrycka mig på olika estetiska sätt. Eller så viftar jag med armarna och hoppar upp och ner i brist på inspiration och kreativitet, det brukar fungera minst lika bra.

Jag tycker om att skriva. Vända och vrida på formuleringar. Se till att stavelserna i en text hakar i varandra som om det vore meningen. Återanvända ord och uttryck för att skapa något nytt, som att bygga med legobitar eller pussel. Jag tycker det är lite sorgligt med texter som aldrig blir lästa. Sådana som skrivs för byrålådan, som man brukar säga även om de kanske finns en mening med dem också. Jag hade i och för sig inte tänkt publicera några pretentiösa poem eller noveller här, men i alla fall.

De där tankarna och betraktelserna som inte lämnar mig utan att bli nedskrivna kommer hädanefter hamna här. Eller så kanske det blir väldigt mycket ord tagna ur luften utan vidare kvalitet. Eller inga ord alls, så kan det också bli.

(Tystnaden kan likväl vara nog så talande).