På trottoaren utanför caféet står en lokalvårdare med sin städvagn. O handen håller han en blå tuschpenna och skriver stora, skeva bokstäver på sidan av vagnen. "Ta vare på din miljø".

Ikväll är en sådan kväll då jag skriver en mening och suddar ut två. Då bokstäverna vägrar samarbeta och definitivt inte vill haka ihop med varandra. Då formuleringarna känns knöliga och konstlade. Då meningarna blir så långa att man skulle tappa andan ifall man fick för sig att läsa dem högt. 

Och egentligen vill jag skriva om sushikvällar, om Jens och om pianotangenter. Men jag låter det vara, åtminstone för en liten stund.

Håll ut, kära läsare.

Idag träffade jag ännu en dam som precis börjat se saker på nytt.

(Prolog: En liten dam med vitlockigt hår som bara ber om att få titta på fiskarna i disken. "Så mycket fin fisk" säger hon men lägger snabbt till att hon har hela frysen full. Hon går fram och tillbaka, ber om att bara få titta för det var så länge sedan hon kom ut.)

Jag sitter på trikk 19 mot Majorstuen. Vårljus släpps in genom smutsiga fönster när solen når ner mellan byggnaderna, ner på gatorna. Jag vilar ögonen i en bok, men jag läser samma textrader om och om igen. För mycket sinnesintryck för att koncentrera sig. För mycket skramlande, för mycket blixtrande ljud, för mycket prat. Och pocketboken finns alltid där i väskan, jag hinner läsa en halv sida under varje resa. Bokryggen bryts och sidorna viks i kanterna.

Jag flyttar mig väska, ler vänligt och hon sätter sig bredvid. Hon börjar berätta om byggnaderna vi passerar i Oslos finaste kvarter, precis bakom slottet. Där bor statsministern. Där ligger den ambassaden, och där en annan. Hon berättar om parker som huggits ner, byggnader som kommit till under åren. Jag säger att jag skulle kunna åka fram och tillbaka och bara titta på husen.

Hon trycker på stopp och säger "här ska jag av". Vi tar farväl och hon säger att hon precis blivit opererad för starr. Att hon precis börjat se på nytt. 

Ibland lägger min syster upp gamla fotografier på sin blogg från när vi var små. Och det är då som jag saknar familjen som mest, när jag påminns om oss som en enhet. Visserligen har vi alltid sprungit förbi varandra om morgnarna, men vi har samsats om samma tidningar och frukostjuice. Vi har sagt "hej, hur har dagen varit?" när någon kommit hem. Vi har delat schampo och tandkräm och ibland har vi varit arga på varandra för att det stått sex öppnade tuber Pepsodent och Colgate på handfatet i badrummet. Vi har samsats och levt tillsammans omgivna av fyra tegelväggar, golv och tak så länge jag levt. Vi har alla olika band till varandra. Mamma, pappa, dotter, son, syster, bror. En liten trasslig härva av relationer som gör oss till en familj.

Och nu är jag på villovägar. För att man behöver byta miljö och göra något nytt ibland. Som att flytta till en huvudstad, till ett land man aldrig tidigare besökt. Man kan söka sig ett jobb i en matbutik och slå in fiskar i paket och fråga "får det vara något annat?". Man kan åka hem och städa hos gamla damer som täcker sina golv med alla mattor och möbler de samlat ihop under sin livstid. Och man kan lära sig något av det, man kan se saker på ett nytt sätt och man kan må bra av det.

  

Man kan till exempel lära sig uppskatta att någon dricker upp ens frukostjuice. I ett kollektiv tillsammans med främmande människor blir man arg och önskar att den skyldiga var ens egen syster eller bror och att de satt vid köksbordet över en tidning eller fysikböcker. Man kan lära sig hur mycket det betyder att någon frågar hur ens dag har varit, för när ingen väl gör det längre är det bara ledsamt att komma hem till sig själv. Man kan sakna att bo i ett hushåll med sex öppna tandkrämstuber för själv glömmer man köpa och borsten står inte i ett glas tillsammans med andra färgglada skaft.

Dagarna här följer exakt samma mönster måndag till lördag. Omedgörliga dammsugare, bakverk kletiga av glasyr och sirap, fiskar som slås in i paket och prismärks. Söndag är en helig vilodag. Allting är stängt förrutom enstaka caféer och muséer. Det är helt enkelt meningen att man ska ta det lugna ner sig och vila eller göra något äventyrligt och spännande som man kan leva på i sex arbetsdagar till.

Jag frågade om han ville följa med på en promenad för sådana är trevligast när man är två. Vi gick upp på Ekeberget och fick hålla i oss hela tiden för det var så halt. Alla storstäder borde ha ett berg man kan klättra upp på och se ut över allting och lite längre bort.

   

Vi hittade ett ljusblått trähus med mörkblå fönster, små verandor här och var samt ett torn. Mörkblå knutar och finmejslade lister likt kanten på ett tårtpapper. Utsikt över fjorden och en svart liten pudel.



Oslofjorden. Vyerna får alltid mig att tänka på Tove Janssons illustrationer och Sommarboken.



Sedan tyckte han att vi skulle följa älven genom staden.



Och vi kom till konstnärsområdena på Grünerlökka. Det var marknad på Blå där de sålde små besynnerliga ting.



Jag köpte en karta över Island. För jag skulle så gärna vilja åka dit och då är det bra att ha en karta.



Vi tittade på husfasader. För sådana finns det många här i alla möjliga pastellfärger.



Videkissarna hade slagit ut och det kändes som ett säkert vårtecken. Trots den värmande solen, trots att luften känns mycket lättare i lungorna så vågar man inte hoppas.

 

Gatorna här tar aldrig slut. När klockan blivit sen eftermiddag visste vi inte var vi var.



Sedan gick vi hem och gjorde Fattiga Riddare, för det har jag velat prova sedan hemkunskapslektionen på högstadiet då det stod på schemat men vår lärare blev sjuk.

Jag tror att dagar som den igår är värda alla arbetsdagar, allt slit och alla bekymmer. Eller jag är nog ganska säker förresten.