I mitt kollektiv öppnas dörrarna på glänt och slås igen ifall någon annan rör sig utanför. Ingen hälsar när man kommer hem, ingen frågar hur dagen har varit. Har någon hittat ett ting på villovägar frågar man inte vems det är, man skriver en lapp och lägger på köksbordet.

Vi skyr det sociala sammanhanget. Ändå bor vi i kollektiv.

Men plötsligt så får jag en flaska Jacobs Creek rosé som inflyttningspresent och ett tack för att jag diskar efter mig. Samma vin som jag och mamma inhandlade på Border Shop i Tyskland. Det fick följa med på en hemmafestival i en äppellund där vi dansade till estetarmusikband och snodde cigaretter samtidigt som varje hörn och vrå påminnde om honom (om läppar som smakade varmt och tobaksrök). En annan flaska följde med på inflyttningsfest till Lund, i samma byggnad där jag var på min första rockkonsert med Mando Diao. Vi klättrade upp på parkeringstak och försvann ut i natten i en främmande stad. Och så den sista flaskan, som fortfarande står i städskåpet, öronmärkt för en vindrickarkväll med mamma.

Det är små filmsekvenser som fladdrar förbi synfältet när jag tar emot flaskan och säger tack så hemskt vänligt. Lösryckta ur sitt sammanhang med ett pastellaktigt skimmer som ofta lägger sig över saker jag minns som vackra. Inte minst är det svårt att slita blicken från den klarröda vätskan som precis ser ut som hallonsoda. 

Idag har jag varit fått introduktion på mötesplatsen för äldre där jag ska vikariera på måndag. För att lära mig hur kaffekokaren fungerar. Var någonstans kakfrysen finns som är förseglad med ett stort hänglås. Vilken nyckel man ska öppna kontoret med så man kommer åt skåpet som innehåller nyckeln till kassaskåpet, som i sin tur sedan finns i ett rum långt bort som även det är låst.

På morgonprogrammet stod gymnastik. Vi satt på stolar i en ring och studsade en plastfotboll mellan oss. Gul med ett mönster av femhörniga Österrikiska och Schweiziska flaggor, typen man kan köpa på bensinmackar i nätpåsar. I början kastade vi lätta bollar att fånga, sedanbestämde sig någon för att kasta hårda bollar på den stackars vikarien. Alla kastade på mig. Vi sparkade och använde volleyslag. Bollen studsade mot väggarna och plasma-TV:n.

En liten dam ledde gymnasikövningar. Vi höll hårt i stolsryggarna medan hon högt räknade knälyften och balansövningarna till tio. Jag kände mig stel i hela kroppen och sträckte på mig, men då sa hon att "nej så ska vi inte göra".

En herre tittade upp från sitt korsord. "Är du instrumentalist?" frågade han. "Ja, jag har spelat blockflöjt i tolv år" sa jag och rätade lite på ryggen. "Jag har spelat dragspel i 85 år". Så vi bestämde att imorgon ska vi spela tillsammans.

Ett fikarum. Det heligaste på en arbetsplats. Genom fönstret såg jag min gymnasieskola och utanför gick elever på väg till Netto förbi. Med hjälp av ett reklamblad på bordet försökte jag memorera äppelsorterna man kan köpa där för 10 kronor kilot. Royal Gala, Red Delicious, Golden Delicious, Granny Smith, Ingrid Marie. Ursprungsland Italien och Sverige, max 5 kilogram per hushåll. 

På eftermiddagen stod det bakning på schemat. Besökare kom medan jag och praktikanten plockade fram ingredienserna. "Gör fem gånger satsen" var instruktionen och vi måttade upp femton deciliter mjöl på bordet. Runtom satt gamla damer som nogrannt följde arbetet och läste ur receptboken. De ville inte baka, bara äta kakorna när de var klara. Det blev till ett mysigt litet kafferep. Vi åt ungsvarma sirapskakor, hallonpaj, drack kannor med kaffe och småpratade om allt möjligt. Sedan sa alla hejdå och jag skulle lära mig sådant man gör i slutet av en arbetsdag.   

Pappa flyttar overhead-apparaten fram och tillbaka över golvet för att bilden ska reflekteras tydligt på den vita duken. Han ursäktar sedan att han överhuvudtaget använder den, men skyller på hans höga ålder och datorer är ingenting för honom. Han provar whitebordpennor på tavlan och när han ska sudda ut de krokiga strecken går det knappt. Han frågar jaha, vad gör jag nu för fel. Ekologerna eller miljövetarna sitter med kollegieblocken uppslagna och skrattar åt dråpligheterna och hans hemmasnickrade uttryck. Pappa pratar skogsekonomi. Visar tabeller med uppgifter om fastigheten vi ska värdebestämma. Bonitet och trädslagsfördelning. Han visar diagram som tydliggör utvecklingen av priset per skogskubikmeter under tid. Han pratar om skillnaden mellan fastighetsvärde och marknadspris. Berättar anekdoter från tiden på banken som inte längre finns. Påpekar hans gråa hår och höga ålder när han på låtsas tappa tråden, för han säger att det är ett pedagogiskt knep man kan ta till. Ekologerna eller miljövetarna skrattar åt uppvisningen, pappa går fram och tillbaka med pekpinnen lutad mot axeln. Lite gränsvärden och ränteräkning. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om gränsvärden efter matematiklektionerna på gymnasiet. Lite problem med de två skjutbara tavlorna, oj så tokigt det kan bli. Pappa avslutar tre timmars föreläsning med att säga att det inte alls gynnar sig att vara skogsägare. Applåder.