En tisdagskväll som denna, oplanerad och utsiktslös, började med Äntligen Hemmas julspecial. Jag följde med stort intresse anvisningarna om hur jag på trendsäkraste sätt pyntar julgranen. Vilket innebär sno ett barns plastdjur, spreja dem guldiga och hänga upp i granen. Men viktigt är att hitta plastdjurens tyngdpunkt för annars hänger de snett. Och pepparkaksformarna skall också hängas upp. Disneygranen är normen, det ouppnåliga. Men fyller man grenarna med tillräckligt många glittrande kulor syns inte det stackars trädets osymetriska grenverk. (Det senare är min egen slutsats, efter tretton år i skolan har jag i alla fall lärt mig inhämta information och dra egna slutsatser. Alltid något.)

Samtidigt sitter jag och stickar på en julklapp och försöker följa instruktionerna. 12 rm, 1 ödhpt, 1 rm vänd. Lyft 1 m, 5 am, 2 am tillsammans, 1 am vänd. Instruktionerna skulle vara lika lättbegripliga på hebreiska. Nästa år ska jag inte ens tänka tanken att pyssla ihop mina julklappar.

Och sedan börjar jag på ett brev. Ett svar som jag borde skrivit för en och en halv månad sedan. Men när man inte ens kan formulera tankarna i huvudet, hur svarar man då? Och jag svalde min språkliga stolthet, struntade i de tårdrypande ordkompositionerna. Fogade ihop enkla satser med predikat, subjekt, ackusativobjekt och dativ på sin höjd. Kanske ett adverb här och där, för nyansernas skull. Jag grät, bläcket smetades ut och allting jag kände var saknad. (Och så gjorde jag något bra med den här kvällen i alla fall.)   

Ibland när oron och ångesten är allt för påtaglig kan jag ligga under täcket och somna, vakna och somna om igen. Ibland är sömnen den enda tillflyktsorten dit ångesten och oron inte når.

Sådana där dagar tänker jag på vilken otrolig tur jag har. Att jag har någon som torkar bort tårarna åt mig innan de hinner trilla. Någon som viskar tröstande och uppmuntrande ord med sådan övertygelse att jag tror honom (fast jag för stunden tvivlar på allt i hela världen). Och att det finns en famn att krypa in i, varm och omslutande där jag vågar tro på att det kommer bli bra. Det kommer ordna sig. Det kommer bli bra.

Kransar av lingonris, vita särkar och rött sidenband om magen. Textrader nedskrivna på ljusmanschetter utklippta ur papptallrikar. Mörker, levande ljus och stämsång. Som så många gånger förrut vid den här tiden.


Mellan tågen försökte jag reparera lilla Annies hals med honungste och lussekatter så hon skulle orka sjunga.


Och under föreställningarna tänkte jag att det här har jag gjort allt för många gånger nu.

Något av det vackraste jag vet är ljudet av en symfoniorkester.

Ett sorl av viskade röster, notpapper som vänds, stolar som skrapar mot kyrkogolvet. Oboen ger stämtonen A, ett genomträngande ljud som sprider sig och dövar sorlet. Förstaviolinistern tar upp stråkarna och stämmer, resten av stråksektionen tar efter. Musikerna letar efter varandra, lyssnar och spänner strängarna tills samma frekvens uppnås. Cellisterna tar efter, några oktaver ner men ändå samma sökande efter varandra. Stråkar som förs fram och tillbaka, fram och tillbaka. Flöjter, det metalliska knäppandet från klaffarna. Klarinettens vemodiga klang, blåser starkare och svagare tills tonen är den rätta. Slagverket som slår och skramlar lite.

Tonen ökar i intensitet, en smått öronbedövande enhet. Sakta tystnar instrument efter instrument ochtonen avtar igen.

Konserten inleds och sorlet från publiken tystar. Uppmärksamheten riktas åt ett och samma håll, framåt. Dirigenten slår med pinnen mot notstället, bläddrar lite i partituret. Han höjer händerna.

Och allt som hörs är tystnad och förväntan. 

Vi åkte några hållplatser, hoppade av och tog en annan spårvagn. Gatunamnen och stadsdelarna var obekanta och känslan av att inte riktigt veta vart man är eller på väg är befriande. Ibland sprang vi sista metrarna och hann precis in genom vikdörrarna som på film, trots att det inte var rätt spårvagnslinje. Även om den inte tog oss ända fram så åtminstone en bit i rätt riktning. Ett vagt och konstant skramlande från kollektivtrafiken som ökar och avtar i intensitet när de vita och ljusblå vagnarna susar förbi framför fötterna. Vi åkte över Göta Älvsbron och i hamnen låg fartyg och båtar. Lyftkranarna tornade upp sig som fågelskelett i metall.