Augusti
Ännu en vacker söndag
Söndag i början av april då våren fortfarande iger förhoppningar. Solsken som sticker i ögonen och samtidigt virar jag halsduken två varv runt halsen. Promenad med de finaste svarta sammetskorna. Jag hamnade på en bistro med franskinspirerad inredning. Schackrutigt golv, vinröd väggpanel med beige lister och grönmönstrad tapet. Väderkvarnsfläktar i taket och ett sorl av röster och skratt. Grönt pepparmintste och ett glas vatten. Ett brev som avslutas, en anteckningsbok som öppnas med orörda linjerade sidor, dikter av Edith Södergran och ett försök till att teckna. Timmar som går och människorna runtomkring mig äter upp sin löksoppa eller Quiche Lorraine. De lämnar borden, disken hämtas ut och det kommer nya gäster. Sedan promenerade jag vidare till Blå där ett tolvmannaband höll den svängigaste akustiska konsert jag någonsin hört.
Årskrönika
Söndagen den 1 april 2012, Oslo. Ett grönsaksstånd. Nattsvärta i tankarna. Tyngd mot axlarna, en sådan man inte bara kan skaka bort. En känsla som egentligen inte grundar sig i något. Jag väger ett granatäpple i handen och minns den som en gåva. Hon hade sagt att granatäpplen är de vackraste frukterna med små rubiner inbäddade i vitt fruktkött. Så är de nyttiga med mycket antioxidanter. Hon delade det på diskbänken i vårt kök, bryta isär och inte dela med kniv. Granatäpplet i min hand var brunfläckigt och inte alls lika vackert som jag minns det.
En picknickkorg packades. Vi åkte till ett färgeläge och gick på en liten båt som åker mellan öarna i fjorden.
Ett himmelsblått flor av blåsippor låg över marken, jag började tänka på mormor och påskkortet hon skickade. På hennes rabatt vid husväggen som alltid svämmar över av blåsippor den här tiden på året. Promenad längs vattnet. Fika på en klippavsats med utsikt över fjorden och staden bakom oss. Kyliga vindar, hagelkorn och strålande solsken. Denna kaotiska väderlek var trots allt ingenting mot de känslostormar som pågick inombords. Ibland behöver man kanske åka ut till en ö och tänka över saker på distans i lugn och ro. Han lyssnade och försökte förstå. En promenad i staden, ett försök att se allting med nya ögon.
Ett år är en lång tid på pappret men så är det ju inte. Det känns i vart fall inte så. Två månader innan studenten då vi mest hade picknick, hånglade och pluggade körkortsteori i Tivoliparken. En sommar då jag spelade Kents Skisser För Sommaren minst hundra gånger för att han en gång sagt att "det är gråtbart". Gråta behövde jag ofta för att han var så långt borta och kanske aldrig skulle komma hem igen. Precis i början av september cyklade jag hem till honom med egenodlade solroser i cykelkorgen. Hela hösten gick vi på svampplockarjakter och tittade på alla Hasse & Tage-filmer vi kom över. Pepparkaksbak och knäckkok. Och så packade jag ihop mina saker och flyttade 70 mil norrut för jag ville bort och till något nytt. En månad senare flyttade han också.
Så här är vi, på varsin sida av ett fängelse.
Soundtrack: Dan Viktor - Glad
Om zigenarjazz på norska
Tanta til Beate, hun bor i ei gate
i Gamleby'n,
med hatt og fjær er hun et vakkert syn.
På vei ned Schweigaards gate
for å gå og mate duene
mellom røyk og gass på Harald Haraades plass.
Og naar posen er tømt og duene rømt
går hun hjem igjen,
og finner fram sin gamle gramofon.
Den sveiver hun opp, og svinger sin kropp
etter tonene,
og syns at jazzen gikk i dass
med Django Reinhardt.
Mitt soundtrack för tiden här i Oslo.
Vintermoll
(Om du känner väldigt mycket av en viss känsla: Lyssna på en låt om och om igen tills du kan nynna basgången, var sångaren avfraserar och hur många taktslag det är mellan vers och refräng. Lyssna väldigt intensivt och tusen gånger om, för det är det ända sättet du kan bearbeta intrycken och tankarna på. Så har du sparat känslan och du kan återväcka det närsomhelst genom att trycka på play. Eller arkivera den om du hellre vill det. Tillbaka kommer sedan sinnesstämningarna, människorna du omgav dig med och miljöerna runtomkring vid tiden du bara lyssnade på den där låten. Och du kommer aldrig uppleva det förflutna så levande som på detta sätt.)
Jag frågade om vi inte kunde gå upp på Fjälkinge backe. Klockan är halv tolv sa du. Så tog vi på oss hemmastickade ulltröjor och virade halsdukarna så många varv om halsen vi kunde. Ut i natten gick vi, genom villaområdet under gatlyktorna.
Marken var frusen, grästråna böjde sig under fötterna med ett krasande ljud. En antydan till frost och antagligen minusgrader i luften. En stjärnklar himmel och jag ser ut över staden. Den ser så mycket större ut om natten med alla ljusprickar och det dova mullrandet från motorvägen. Annars var allting tyst och stilla.
Han försvann i mörkret. Jag tittar bort en sekund och sedan är han som uppslukad av jorden. Jag rör mig genom ett skugglandskap. En mörk skepnad på marken och jag lägger mig bredvid. Nära. Och han säger: "Tänk vad romantiskt det hade varit om vi legat här och lärt varandra stjärnbilder. Men jag kan bara Karlavagnen och Orions bälte."
Om cyklister
Dagarna efter nyår kom ett vykort från Paris. Ett litet tillskott i min samling av bilder på cyklister.
Nittiosäng
Om poesi
10 december. Nobelprisutdelning.
En Thomas Tranströmer som lyser av lycka. Och jag känner att jag vill, jag vill också skriva. Jag vill kunna beskriva och beröra med samma enkelhet i språket men samtidigt måla upp en detaljerad värld med ord. Åh.
Om pianofingrar och jazz
Han förklarar hur man inom jazzen lägger till en liten eller stor sjua för nyansernas skull. Vilka toner jag kan använda mig av för improvisationer i olika tonarter.
"Det är harmonik. Ackorden som är borta vill hem och hemma kan de sträva bort igen."
Lördagskväll
Jag frågade vart vi var påväg och han sa att vi tar en annan väg hem. Förrutom helljuset som lyser upp landsvägen omges vi av ett kompakt mörker. Björn Afzelius sångröst letar sig ut genom högtalarna. Han kör vilse och skämtar om att det är sådant som händer när man vill överraska någon.
Han säger att han alltid velat se hur sjön ser ut på natten. Vi går ut på flytbryggorna som stillsamt vaggas fram och tillbaka. Isluften som fyller mina lungorna ger mig en känsla av livet. Att verkligheten är nära nu.
Hörsel. Flytbryggorna som slår mot varandra, gnisslande kjedjor. Vinden som drar genom den spröda vassen intill strandkanten. Ett dovt mullrande från vägarna och trafiken någonstans långt borta. Ljud från bilmotorer som ökar och avtar i intensitet då de är i rörelse och jag är alldelles stilla.
Syn. Beckmörkt vatten. Omgivande skog som i svart avtecknas sig mot djupblå molnig himmel. Staden med alla ljus långt borta. Fem röda ljusprickar från vindkraftverken. Reflektioner i vattnet, vitt som böljar och omformas av vattnats rörelser.
Lukt. Det doftar kallt och ingenting alls som det kan göra om nätterna.
Känsel. Kyla mot huden trots vinterkappa och tjock halsduk virad varv efter varv runt halsen. Jag undrar hur kallt det är i det beckmörka vattnet, hur det skulle kännas att omslutas och känna tyngdlösheten.
Jag iakttar din profil när du tittar upp och har händerna i rockfickorna. Jag lysnar på dina funderingar om hur myket mer spännande det måste varit att titta på havet när man inte visste vad som fanns bortom horisonten. Inombords är jag varm och lycklig.
I köket dricker vi Earl Grey med mycket honung och han läser dikter av Gunnar Ekelöf och låtsas som att vi har en poesicirkel. Jag följer tryckbokstäverna medan han inlevelsefullt läser och gör små pauser vid radbrytningarna.
Du bärare av damm
Människorna skrattar och pratar
runt dig, bakom dig
men du bländar mig
och gömmer deras ansikten för mig
Blind hör jag deras röster
du bärare av människor
(Solstrimman i caféet av G. Ekelöf)
