Jag hade inte cyklat på tre månader. Har man en gång lärt sig cykla så kan man, det är verkligen så. Och att få veckla ut benen efter åtta timmars stillasittande i en buss var en befrielse. Stundtals kände jag mig som en fickkniv med klaustrofobi, ett tillstånd som inte gick över i första taget. Botemedlet var min älskade, svarta Skeppshultcyckel.

Himmelen var lika blyertsgrå som trottoarerna, min uppväxtstad var en byggarbetsplats. Kafkastämningen låg som ett emotionellt flor över allt det jag känner så väl. Ibland när jag sluter ögonen kan jag se sprickor eller gropar i trottoaren jag trampat varje dag, jag kan återskapa nyansen av husbyggnader som kantat gatorna och på ett ungefär vet jag hur människor rör sig. Rörelsemönster korsas varandra och då blir det att man dagligen hälsar på sin systers lågstadielärare. (Det slår aldrig fel, tro mig).

Och med ens avfyrades minnena som missiler. Två års tandreglering på tandläkarhuset, smaken av plasthandskar och alla inrednings- och motorsporttidningar i väntrummet. Villan där jag var på min första riktiga hemmafest och mina nya klasskamrater dansade på bordet i blinkande ljus likt en stop motion-film (alla drack förrutom jag och jag stod långa stunder inne på badrummet för att få tiden att gå). Huset på hörnan som vi disskuterade så flitigt i kursen Hållbar Samhällsutveckling, för det var ett mycket bra exempel på den nationalromantiska byggnadsstilen. Skokartongsbyggnaden till gymnasium som jag springandes lämnade juni 2011 i studentmössa och champangeyra. Ut genom dörrarna och mot friheten, visst var det så vi alla kände? Förbi miljonprogramsområdet som jag passerade till och från skolan varje dag i tre år, jag kände tyngden av en ryggsäck full av skolböcker mot mina axlar som inte gick att skaka bort. Jag cycklade förbi fotbollsplanerna på Nosaby IF, där pojkar och flickor sparkar bollar i blåvitt och engagerade föreningsmammor tvättar lagtröjor och leder uppvärmningar. Som de alltid gjort, stilla vår- och sommarkvällar kan man höra dem hem till mig.

Och jag är mitt ibland allt detta som en gång var kulisserna till mitt upptagna liv. Lektioner, raster, eftermiddagar på musikskolan och med kören, timmarna som försvann bland kemiska föreningar och matematikuppgifter i studierummet på biblioteket.

Nu finns ingenting. Jag gästspelade i era liv. Som dotter, syster, pianoelev, poppare, högljudd vegetarian. Jag var hon som satt i korridorerna på musikskolan, hon som gömde sig mellan bokhyllorna på biblioteket och ströläste baksidetexter. Hon som gick i din ballettgrupp och spelade nyckelpiga på dansuppvisningen på Teatern. Hon som höll på med friidrott och aldrig blev speciellt bra på någonting förrutom ett klubbrekord på 300m för ingen hade tidigare tävlat i den sträckan. Hon som spelade blockflöjt i 13 år och aldrig gav upp renässansmusiken. Hon som förföljde dig med ett kärlekssjukt febrigt hjärta och en innerlig önskan om att säga hej (ni är nog den största kvotgruppen).

Allting kommer tillbaka. Allt det där som fått vila i det förflutnas arkivskåp. Kaoset är totalt, organisationen A till Ö är upplöst och tidsuppfattningen fick en lätt hjärnskakning.

Så, eftertexterna rullar och jag var statisten som vinkade till kameran. Jag kämpade dagligen för mina 15 minuter i rampljuset och det ledde enstaka artiklar i lokaltidningen. Skulle jag vilja tacka någon, förrutom min familj och vänner som alltid stöttat mig, vill jag rikta uppmärksamheten åt alla mina svenskalärare under högstadiet och gymnasiet. Anita, Johan, Gunilla, Ingrid och Karin. Jag minns er alla, jag tackar för kunskapen om Hemingways isbergsteknik och alla ordklasser. There is a light that never goes out som Morrisey skulle ha sagt om er yrkesmässiga kämparglöd.

Det var nog allt jag hade på hjärtat.

Rusningstrafik tjugo över sju på en T-banestation. Jag har minuter till godo och läser instruktionerna på en fotoautomat för att fördriva tiden. I facket där utskrifterna hamnar ligger en karta med fyra porträtt. Alla ganska lika, i vart fall är skillnaderna så små att man inte direkt kan peka på dem. Ansiktet utlyser ingenting, kanske är han något sammanbiten. Han vänder lätt högersidan till mot kameran. Ögonbrynen är grova och blicken lite noncharlant. Han är vem som helst, lite som du och jag. Och ändå så främmande.

Jag tänker att det skulle kunna vara en scen ur Amelié från Monmartre. Dock med lite mer känsla av lågbudgetdokumentär som visas på SVT2.

Söndag i början av april då våren fortfarande iger förhoppningar. Solsken som sticker i ögonen och samtidigt virar jag halsduken två varv runt halsen. Promenad med de finaste svarta sammetskorna. Jag hamnade på en bistro med franskinspirerad inredning. Schackrutigt golv, vinröd väggpanel med beige lister och grönmönstrad tapet. Väderkvarnsfläktar i taket och ett sorl av röster och skratt. Grönt pepparmintste och ett glas vatten. Ett brev som avslutas, en anteckningsbok som öppnas med orörda linjerade sidor, dikter av Edith Södergran och ett försök till att teckna. Timmar som går och människorna runtomkring mig äter upp sin löksoppa eller Quiche Lorraine. De lämnar borden, disken hämtas ut och det kommer nya gäster. Sedan promenerade jag vidare till Blå där ett tolvmannaband höll den svängigaste akustiska konsert jag någonsin hört.

På bussen spanar människor efter tygväsketryck. De böjer sig åt höger, åt vänster, sträcker på sig eller krymper ihop för att kunna tyda versalerna på skrynkligt bomullstyg. Allting diskret, så att det verkar som att de inte alls bryr sig. Något annat skulle ju vara konstigt.

Och jag spelar svår, för egentligen vet jag inte heller vem den sota författaren är. Sedan viskar jag "det är Jack Kerouac" precis innan bussen stannar vid min hållplats och jag hoppas lämna dessa människor med fler frågor än svar.