Om zigenarjazz på norska
Tanta til Beate, hun bor i ei gate
i Gamleby'n,
med hatt og fjær er hun et vakkert syn.
På vei ned Schweigaards gate
for å gå og mate duene
mellom røyk og gass på Harald Haraades plass.
Og naar posen er tømt og duene rømt
går hun hjem igjen,
og finner fram sin gamle gramofon.
Den sveiver hun opp, og svinger sin kropp
etter tonene,
og syns at jazzen gikk i dass
med Django Reinhardt.
Mitt soundtrack för tiden här i Oslo.
Om vin
I mitt kollektiv öppnas dörrarna på glänt och slås igen ifall någon annan rör sig utanför. Ingen hälsar när man kommer hem, ingen frågar hur dagen har varit. Har någon hittat ett ting på villovägar frågar man inte vems det är, man skriver en lapp och lägger på köksbordet.
Vi skyr det sociala sammanhanget. Ändå bor vi i kollektiv.
Men plötsligt så får jag en flaska Jacobs Creek rosé som inflyttningspresent och ett tack för att jag diskar efter mig. Samma vin som jag och mamma inhandlade på Border Shop i Tyskland. Det fick följa med på en hemmafestival i en äppellund där vi dansade till estetarmusikband och snodde cigaretter samtidigt som varje hörn och vrå påminnde om honom (om läppar som smakade varmt och tobaksrök). En annan flaska följde med på inflyttningsfest till Lund, i samma byggnad där jag var på min första rockkonsert med Mando Diao. Vi klättrade upp på parkeringstak och försvann ut i natten i en främmande stad. Och så den sista flaskan, som fortfarande står i städskåpet, öronmärkt för en vindrickarkväll med mamma.
Det är små filmsekvenser som fladdrar förbi synfältet när jag tar emot flaskan och säger tack så hemskt vänligt. Lösryckta ur sitt sammanhang med ett pastellaktigt skimmer som ofta lägger sig över saker jag minns som vackra. Inte minst är det svårt att slita blicken från den klarröda vätskan som precis ser ut som hallonsoda.
Att sakna (januarikyla)
(Bussarna skramlar förbi fönstret precis som hemma hos dig. Tågen skramlar förbi mellan husen, precis som hemma hos dig).
Vintermoll
(Om du känner väldigt mycket av en viss känsla: Lyssna på en låt om och om igen tills du kan nynna basgången, var sångaren avfraserar och hur många taktslag det är mellan vers och refräng. Lyssna väldigt intensivt och tusen gånger om, för det är det ända sättet du kan bearbeta intrycken och tankarna på. Så har du sparat känslan och du kan återväcka det närsomhelst genom att trycka på play. Eller arkivera den om du hellre vill det. Tillbaka kommer sedan sinnesstämningarna, människorna du omgav dig med och miljöerna runtomkring vid tiden du bara lyssnade på den där låten. Och du kommer aldrig uppleva det förflutna så levande som på detta sätt.)
Jag frågade om vi inte kunde gå upp på Fjälkinge backe. Klockan är halv tolv sa du. Så tog vi på oss hemmastickade ulltröjor och virade halsdukarna så många varv om halsen vi kunde. Ut i natten gick vi, genom villaområdet under gatlyktorna.
Marken var frusen, grästråna böjde sig under fötterna med ett krasande ljud. En antydan till frost och antagligen minusgrader i luften. En stjärnklar himmel och jag ser ut över staden. Den ser så mycket större ut om natten med alla ljusprickar och det dova mullrandet från motorvägen. Annars var allting tyst och stilla.
Han försvann i mörkret. Jag tittar bort en sekund och sedan är han som uppslukad av jorden. Jag rör mig genom ett skugglandskap. En mörk skepnad på marken och jag lägger mig bredvid. Nära. Och han säger: "Tänk vad romantiskt det hade varit om vi legat här och lärt varandra stjärnbilder. Men jag kan bara Karlavagnen och Orions bälte."
Att kyssas i svartvitt
Jag vet inte riktigt varför, men jag började samla på vykort med människor som kysser varandra i svartvitt.
Önskar att han fanns där bredvid mig, just nu. Eller att jag var med honom när han promenerade på Paris gator.
Eller så önskar jag att det var lite så här. Som i september.
Och så tänker jag att kyssar kan nog vara något av det finaste som finns.
Oslo
Snö
Vårt första Skypesamtal någonsin: Han gräddar scones, spelar cittra och förundras över fördröjningen i ljud och bild.
Och så faller snön utanför fönstret, täcker asfalten och betongen som jag tycker så illa om. Jag tog på mig både Pippitröjan och lusekoftan som mamma stickat. Gick ut och såg staden med nya ögon. Och med ens var allting vackert.
Runt fem när alla skulle hem från jobbet behövde jag inte bara trängas med hjorder av norrmän, utan också deras långfärdsskidor och stavar som de balanserade på axeln.
-
Konsten att gråta tyst. (Saltvatten svider mot torra kinder och nariga läppar. Men smärtan är det enda som kan stilla saknaden.)
Soundtrack: Anna Ternheim - My heart still beats for you
Ankomst
Om cyklister
Dagarna efter nyår kom ett vykort från Paris. Ett litet tillskott i min samling av bilder på cyklister.
Om början av september
Ett SMS och ett "jag är hemma nu!". Utan förvarning. Bara sådär.
Skrivaren fräste och tuggade i sig papper. Mormor beklagade sig över alla hemska tekniska apparater. Jag sprang fram och tillbaka mellan rummen, kunde inte stå stilla så otroligt glad jag blev. Så mycket glädje att det låg i maggropen och glödde. Jag visade ett fotografi på honom, vilket fick morfar att genast gå upp och jämföra med sitt eget studentfotografi. Han konstaterade att de var lika.
Att åka tåg i skymningsljus. Visst är det vackert men det kommer aldrig bli vackrare än då.
Dagen efter, precis när jag vaknat cyklade jag hem till honom. Med solrosor i cykelkorgen från vår egen trädgård och Kents Skisser För Sommaren i hörlurarna. När vi hade setts sist var fälten böljande gröna, antingen av omogen säd eller potatisblast. Nu fanns endast fåror i jorden, uppluckrad inför vinterns vila. I luften låg en känsla av att naturen var på väg att dra sig tillbaka, ett vänteläge innan hösten. Det var det enda som skvallrade om tidens gång.
Jag hade glömt hans skratt. Hur hans hud doftar. Födelsemärket på höger axel. Rynkorna under ögonen när han ler (som ett par solfjädrar). Och plötsligt fanns allting där igen. Levande. Verkligt.
På väg, bort
Soundtrack: Anna Ternheim - Solitary Move
(Göteborg 245)
Nittiosäng
Innan vi vaknade upp i augusti
Den 31 juli var det alldeles för kallt för att bada. Hon sa "vänta, ljuset faller så fint nu" och vadade in mot stranden för att hämta den analoga kameran. Jag doppade huvudet i alla fall, för den omslutande kylan dämpade saknaden. Isglasshuvudvärk. Vi pratade om honom, om framtiden. Hur det skulle bli till hösten ifall han kom hem. Om hennes flytt till storstaden, om backpackingen i Östeuropa med pojken som pratar engelska. Det var en sådan där kväll då man kan tänka att detta är en början. Det är nu livet börjar. (Det gjorde jag inte för osäkerheten har aldrig varit så plagsam så då, i det ögonblicket.)
I en buss med tankar på villovägar fick jag senare ett SMS. "Idag hittade jag en väg upp till taket så nu har jag ett nytt ställe att hänga på". Utanför det smutsiga bussfönstret var allt som det alltid har varit. Och jag funderade på hur man i hela världen får ner en drömmande filosofisk pojk från ett hustak i centrala Oslo.
Intro tvåtusentolv
Frukost klockan halv tre.
Bergsklättring och en stad i mörker. Ljus från fönster och gatlyktor. Husen som ser ut som dockskåp, dålda bakom betongfasader. Älvsborgsbron och lyftkranarna i hamnen. Bortom allt finns havet, en mörk sammetsridå där ingen skiljelinje från himmelen finns. Ovanifrånperspektiv och kyliga vindar som drar genom håret, under vinterkappan.
Vegansoppa.
Någon får en galen idé om att köpa en soffa på Blocket. När det gäller logistik är planen att bära en tvåhundrafem centimeter lång soffa genom Göteborg. Så sitter fyra flickor i en vit soffa på Järntorget som hämtats hos ett arty konstnärspar på Tredje Långgatan. Sedan kan man försöka trycka in den i en spårvagn för att få se människors förvånade ansiktsuttryck när de inte kommer in genom dörrarna.
En främmande människa sänker guarden. Han skalar av den hårdaste av ytor, mjuknar mellan fingrarna som en bit lera man tålmodigt knådar. Och han berättar om ensamhet, om en misslyckad frimärkssamling och en strokedrabbad morfar. Allt formulerat tack vare en vit IKEA-soffa. (I hans röst hördes stenar falla, från hjärtat).
