Ungefär så här har den 14 november varit:

Halsen har varit så uppsvullen att det gör ont att svälja. Det känns som att allt jag äter fastnar i matstrupen och sitter kvar där. Tre mackor, ett litet mjölkpaket och en chokladkaka som täpper till.

På Arbetsförmedlingen fick jag panik över känslan av att gå på gymnasiet bland alla oengagerade ungdomar som satt med ytterjackorna på. Blottan tanken på overhead-apparater och projektorer får mig att mentalt stänga av och tänka på annat. En ren överlevnadsinstinkt. Information om hur vi ska fylla i blanketten från Försäkringskassan för att få ersättning och frågor om vad man fyller i för datum för att få pengarna innan jul.

Bibliotekarien tittade medlidsamt på mig och krävde in skulden som nu överstigit maxbelopp. För mycket lånade filmer, för mycket jag glömt lämna tillbaka. Gick genom stan och tittade på alla gamla damer som knuffade sina rullatorer över för höga trottoarkanter. På småbarnspappor med skrikande barnvagnar och frusna hundar fastbundna i lyktstolpar. Köpte en murgröna för att den andra vissnat. Glömmer man lämna tillbaka biblioteksböcker får man betala tillbaka senare. Glömmer man vattna sina växter får man också sitt straff. En dag att ställa tillrätta och ordna upp sådant som annars glöms bort.

Min stickning signalerar mitt humör. Går det bra är jag entusiastisk, går det mindre bra är jag hysterisk. Familj och vänner har lärt sig se signalerna innan raseriutbrotten. Hur jag vänder och vrider på mönstret, suckar lite, stirrar ut i tomma intet och rullar upp garnnystanen som alltid rullar iväg och trasslar ihop sig. Jag har stickat en hel mönsterrad fel och tog ut ilskan på en liten skrämd harpelev som satt bredvid. Hon var inte medveten om signalerna.

(Och bara vetskapen om att det finns någon som lovat laga vegetarisk mat till mig gör mig lite lycklig mitt i allt elände. Även om jag kanske får städa undan ett berg av smutsiga tallrikar och bestick från diskbänken.)