En tisdagskväll som denna, oplanerad och utsiktslös, började med Äntligen Hemmas julspecial. Jag följde med stort intresse anvisningarna om hur jag på trendsäkraste sätt pyntar julgranen. Vilket innebär sno ett barns plastdjur, spreja dem guldiga och hänga upp i granen. Men viktigt är att hitta plastdjurens tyngdpunkt för annars hänger de snett. Och pepparkaksformarna skall också hängas upp. Disneygranen är normen, det ouppnåliga. Men fyller man grenarna med tillräckligt många glittrande kulor syns inte det stackars trädets osymetriska grenverk. (Det senare är min egen slutsats, efter tretton år i skolan har jag i alla fall lärt mig inhämta information och dra egna slutsatser. Alltid något.)

Samtidigt sitter jag och stickar på en julklapp och försöker följa instruktionerna. 12 rm, 1 ödhpt, 1 rm vänd. Lyft 1 m, 5 am, 2 am tillsammans, 1 am vänd. Instruktionerna skulle vara lika lättbegripliga på hebreiska. Nästa år ska jag inte ens tänka tanken att pyssla ihop mina julklappar.

Och sedan börjar jag på ett brev. Ett svar som jag borde skrivit för en och en halv månad sedan. Men när man inte ens kan formulera tankarna i huvudet, hur svarar man då? Och jag svalde min språkliga stolthet, struntade i de tårdrypande ordkompositionerna. Fogade ihop enkla satser med predikat, subjekt, ackusativobjekt och dativ på sin höjd. Kanske ett adverb här och där, för nyansernas skull. Jag grät, bläcket smetades ut och allting jag kände var saknad. (Och så gjorde jag något bra med den här kvällen i alla fall.)