Jag älskar att springa. Gärna långt och länge tills jag inte orkar mer. Helst med musik i öronen. Jag tycker om känslan efter några kilometer då allt är synkroniserat. Automatik. Steg, hjärtslag och andning går i samma takt som basgångarna och trumslagen.

Isluft som fyller lungorna, ut i ett susande blodomlopp som försörjer musklerna med syre. Tanken får mig att orka ett steg till. Och ett till. (Jag känner mig levande).  

Jag kan springa bort bort bort ifrån tankarna som jagar någonstans bakom mig.

Jag kan övertyga mig själv om att jag faktiskt klarar det jag verkligen vill, vilket jag behöver så mycket just nu. Därför kan jag ta i lite extra i den långa uppförsbacken som aldrig tar slut.

Jag tycker om siluetten av glesa grenverk mot en grå bakgrund. Jag tycker den bruna lövtäcket på marken förrutom när de klibbar fast på joggingskorna.

Och den stora avslutningen. Ett pampigt crecendo med soundtrack av vad IPoden shufflar. Kanske Mando Diao, Marit Bergman, Broder Daniel eller Håkan Hellström. Nedförsbacke. En flåsande syster (kanske framför, bakom eller bredvid beroende på vår induviduella dagsform). Känslan av att flyga. Att stegen slår i marken allt mer sällan för det är så brant och farten är så hög. Min egen mentala målgång är en karta över skogen där motionsspåren är utmärkta med linjer i olika färger. Jag brukar springa förbi den, över parkeringen och så långt till jag orkar. När jag väl stannar slår hjärtat hårt och snabbt, blod som rusar runt i kroppen och lätt illamående. Att ligga ner och känna hur kroppen sakta återhämtar sig.

(Jag tog nog fullständigt ut mig igår. Hela kvällen igår låg jag i en soffa, stickade lite, tittade på gamla fotografier, åt pepparkakor och försökte hålla elden i kaminen vid liv. Idag sov jag fram till ett.)