Jag slår in döda fiskar i paket.

På skärbrädan ligger ett stycke silverglittrande fjäll med laxrosa filé på undersidan. Med knivseggen som måttstock, kunden säger ”lite mer” eller ”lite mindre”. Kanske ett misstroget ”kan du inte skära i andra sidan av den där?” för alla vill ha det breda ryggpartiet.

Andra kunder tittar misstroget på mig när jag inte kan svara på hur man äter kungskrabba. Klorna ligger på is, enorma och orangeröda. Som stulna från ett djuphavsmonster taget ur fantasin. Kan man ha dem till potatisgratäng? "Jovisst" säger jag, brottas med klorna och får tillslut ihop ett bylsigt och knöligt paket.

Kunderna frågar om jag kan dela i två delar, jag säger javisst och klipper upp bröstkorgen och ryggen. Starkare än så är inte skelettet på en kyckling, det ger vika för en sax. Det ska bära upp alla överproportionella muskler. Det ska skydda de inre organen och det lilla liv som finns där inuti. Allting så väldigt skört. Utanpå är försäljningspriset 49.90 NOK, en produkt skapad av köttindustrin.

Sörjan av inälvor fastnar på plasthandskarna, på inslagspappret, överallt.

Jag klarar inte av livlösa, dimmiga fiskögon. Jag klarar inte av den tjocka kväljande doften av färsk fisk. I samma stund hör jag en ryggrad knäckas under knivskarp egg. Sedan en dov duns när kniven når skärbrädan i plast. Och ryggraden knäcks igen och igen och igen.

Jag tänker att det här är något av det äckligaste i hela världen. Hur djur kan gå från levande till produkter upplagda på is bakom glas och extrapriserbjudanden.