Jag är egentligen inte gammal nog för att minnas "gamla tider" och min "barndoms somrar". Ändå var det den känsla jag fick när mormor och morfar tog med mig till deras gamla sommarstuga som nu är i min morbrors ägo. Vi var där om somrarna när jag var liten. Ett mörkt trähus i nationalromantisk stil med gröna fönsterlister och grästak. Tänk så fint att det kunde växa blommor och taklök däruppe. Utanför verandan fanns en stor sten och ett körsbärsträd med små sura bär som ingen någonsin nådde upp till. Det fanns en brunn, ett förfallet växthus, en snickarbod och ett gästhus. En egen strand och en solglittrande sjö.



Det är märkligt att återvända efter så många år. Det blir så påtagligt att tiden urholkar och förändrar när man varit borta en lång tid. Grästaket är numera utbytt mot papptak. Annars märks det knappt hur färgen flagnar och träpanelen murknar, när förändringen är så långsam framför ens ögon. Det är märkligt att åka till en sommarstuga någon annan tid på året för det är alltid en besvikelse. Jag har endast juniminnen från Långsjön, det var där somrarna alltid började. I oktober är allting annorlunda.

Det är märkligt att återvända och minnas. Att träden, gräset och stenarna kan vara så bekanta. Jag minns hur man enklast klättrade upp på den stora stenen, mellan vilka tallar vi hängde hängmattan. Minnesbilderna spelas upp framför synfältet som små filmsekvenser. Det är sådant jag inte kan framkalla med minnet, men som väcks till liv av något litet bekant i omgivningen. Varje skrymsle och vrå dolde en bortglömd känsla, en smak, en doft eller ett ljud.

Vi åkte bort en bit genom bokskogen till morfars föräldrars gamla sommarstuga. Jag tror han upplevde samma sak där, fast minnena var från 40-talet. Han pratade om sin far som brukade sitta på en gunga vid sjön. Kvar fanns en ruttnande stubbe kantad av svampar som en gång burit en gunga. Han berättade om när hans mor badade, avskilt från badplatsen för att hon skämdes för sin omoderna baddräkt.



Vi fortsatte bilutflykten genom hösten. Morfar sa "kan du förstå det, att när jag var nyförälskad körde jag i diket här". Sedan lade han till att "nu gulnar träden, om en vecka har björnarna fallit ner". Alla platser och hus hade en historia som mormor berättade med tonvikt på människornas släktskap och yrkestitlar. (Det blir kanske lätt så när man håller på med släktforskning). "Där tillbringade vi vår första sommar som nygifta", säger mormor mitt i alltihop.

Allting har en historia, det blir påtagligt i sällskap av dem som har en livstid av minnen bakom sig. (Och det får mig att känna mig så väldigt liten.)

 

Naturen i Blekinge kan vara något av det finaste som finns. Jag tycker ju så mycket om sjöar och hav.