Jag frågade vart vi var påväg och han sa att vi tar en annan väg hem. Förrutom helljuset som lyser upp landsvägen omges vi av ett kompakt mörker. Björn Afzelius sångröst letar sig ut genom högtalarna. Han kör vilse och skämtar om att det är sådant som händer när man vill överraska någon.

Han säger att han alltid velat se hur sjön ser ut på natten. Vi går ut på flytbryggorna som stillsamt vaggas fram och tillbaka. Isluften som fyller mina lungorna ger mig en känsla av livet. Att verkligheten är nära nu.

Hörsel. Flytbryggorna som slår mot varandra, gnisslande kjedjor. Vinden som drar genom den spröda vassen intill strandkanten. Ett dovt mullrande från vägarna och trafiken någonstans långt borta. Ljud från bilmotorer som ökar och avtar i intensitet då de är i rörelse och jag är alldelles stilla.

Syn. Beckmörkt vatten. Omgivande skog som i svart avtecknas sig mot djupblå molnig himmel. Staden med alla ljus långt borta. Fem röda ljusprickar från vindkraftverken. Reflektioner i vattnet, vitt som böljar och omformas av vattnats rörelser.

Lukt. Det doftar kallt och ingenting alls som det kan göra om nätterna.

Känsel. Kyla mot huden trots vinterkappa och tjock halsduk virad varv efter varv runt halsen. Jag undrar hur kallt det är i det beckmörka vattnet, hur det skulle kännas att omslutas och känna tyngdlösheten.

Jag iakttar din profil när du tittar upp och har händerna i rockfickorna. Jag lysnar på dina funderingar om hur myket mer spännande det måste varit att titta på havet när man inte visste vad som fanns bortom horisonten. Inombords är jag varm och lycklig. 

I köket dricker vi Earl Grey med mycket honung och han läser dikter av Gunnar Ekelöf och låtsas som att vi har en poesicirkel. Jag följer tryckbokstäverna medan han inlevelsefullt läser och gör små pauser vid radbrytningarna.

Du bärare av damm
Människorna skrattar och pratar
runt dig, bakom dig
men du bländar mig
och gömmer deras ansikten för mig
Blind hör jag deras röster
du bärare av människor

(Solstrimman i caféet av G. Ekelöf)