Ingenting annat än kylan påminner om att det är mitt i kallaste februari. Med solen i ryggen blir allting överexponerat, allt badar i ljus. Klezmertoner från ett dragspel och en saxofon. Folkströmmar i olika riktningar, trafikljus som slår om mellan grönt och rött. Lågt flygande fiskmåsar mitt på paradgatan, mellan husen på min högra sida skymtar Oslofjorden som reflekterar ljus. Sorl av människoröster, vart och ett på olika avstånd. En röst som urskiljs bland andra, den ökar och avtar i takt med mina steg mot trottoaren.

Allt är ljus, vitt och bländande. Jag slås plötsligt av hur vackert det faktiskt är. Och tanken på att jag faktiskt bor här är svår att förstå.