Den där känslan av ren och skär hemlängtan har inte slagit till än. Det är små saker då och då jag kan sakna. Som att kunna sätta mig vid symaskinen eller pianot. Som att någon hälsar en välkommen hem och undrar hur dagen har varit. Att slippa tänka på viktiga och vuxna saker, som att betala hyran i tid och pengar överhuvudtaget. Att kunna baka vad som helst med tillgång till både ingredienser och kokböcker i mängder (jag har inte ens något mjöl). Att slippa sitta ensam om kvällarna. Att kunna låna en bil och åka på spontanutflykt.

När min kära syster skriver om vår lillebror på sin blogg, kan jag inte annat än att sakna de små busfröna.

"Han påminner mig om då vi var små och hela dagarna var en enda lång lek. Då vår fantasi och kreativitet skapade världar som aldrig tidigare funnits. Då vi la äckliga pannkakor på grusvägen utanför. Då vi la oss under en filt för att spana på småfåglar som vi lockat fram med brödsmulor. Hela tiden hittar vi på nya roliga saker, att göra och att skratta åt. Bara så att du vet så älskar jag när du försöker stå emot ett gigantiskt leende, då det rycker i mungiporna och till sist ger du upp och utspricker världens största leende. Jag hade velat göra som du sa, välja pappersflygplan A till trean om bara kursen hade funnits. Nej Hankyboy, belgian blue kor gymmar inte, så vitt jag vet. Du är stark, din biff. Westcoast. Eastcoast."