Smältvatten söker sig bort där det ansamlas och avdunstar. (Jag tänker på illustrationerna av vattnets kretslopp i kemiböckerna från skoltiden). Det letar sig nedför asfaltsgatorna och sköljer bort all grus efter att vägarna sandats hela vintern. Det kompakta snötäcket förtvinar, här och var skymtar barmark och tillslut finns bara envisa isfläckar kvar.

Under vintern tänker jag sällan på avsaknaden av ljud. Allt är fruset och lite tystare än vanligt. Porlande vattendrag stannar upp. Smattrande regn blir till snö och faller ljudlöst. Vintern är vit av tystnad. Sedan ett varsel. Flyttfåglar återvänder med outtröttliga sånger för att väcka allt till liv. Det blir så uppenbart att någonting saknats. Ljud, för allt som hörs är kyla. Allt som doftar är kallt.  Solstrålar sticker i ögonen, bländande reflektioner från fjordvattnet. Vakna, vakna. Snart kanske det börjar bli vår. Kanske.