Dagarna här följer exakt samma mönster måndag till lördag. Omedgörliga dammsugare, bakverk kletiga av glasyr och sirap, fiskar som slås in i paket och prismärks. Söndag är en helig vilodag. Allting är stängt förrutom enstaka caféer och muséer. Det är helt enkelt meningen att man ska ta det lugna ner sig och vila eller göra något äventyrligt och spännande som man kan leva på i sex arbetsdagar till.

Jag frågade om han ville följa med på en promenad för sådana är trevligast när man är två. Vi gick upp på Ekeberget och fick hålla i oss hela tiden för det var så halt. Alla storstäder borde ha ett berg man kan klättra upp på och se ut över allting och lite längre bort.

   

Vi hittade ett ljusblått trähus med mörkblå fönster, små verandor här och var samt ett torn. Mörkblå knutar och finmejslade lister likt kanten på ett tårtpapper. Utsikt över fjorden och en svart liten pudel.



Oslofjorden. Vyerna får alltid mig att tänka på Tove Janssons illustrationer och Sommarboken.



Sedan tyckte han att vi skulle följa älven genom staden.



Och vi kom till konstnärsområdena på Grünerlökka. Det var marknad på Blå där de sålde små besynnerliga ting.



Jag köpte en karta över Island. För jag skulle så gärna vilja åka dit och då är det bra att ha en karta.



Vi tittade på husfasader. För sådana finns det många här i alla möjliga pastellfärger.



Videkissarna hade slagit ut och det kändes som ett säkert vårtecken. Trots den värmande solen, trots att luften känns mycket lättare i lungorna så vågar man inte hoppas.

 

Gatorna här tar aldrig slut. När klockan blivit sen eftermiddag visste vi inte var vi var.



Sedan gick vi hem och gjorde Fattiga Riddare, för det har jag velat prova sedan hemkunskapslektionen på högstadiet då det stod på schemat men vår lärare blev sjuk.

Jag tror att dagar som den igår är värda alla arbetsdagar, allt slit och alla bekymmer. Eller jag är nog ganska säker förresten.