Jag åker åt motsatt håll. Jag packade resväskan för att åka hem, inte för att åka bort.

Jag tänker på hur det var för tre månader sedan. Iskyla och förväntningar. Rädslan för att kasta sig ut i något nytt och okänt. Att inte kunna gatunamnen eller veta vart bussarna går. Att inte veta alls hur det kommer bli. Och framför allt, att lämna familj och vänner på obestämd tid.

Och nu känns det där så overkligt långt borta. Men jag närmar mig.