Idag träffade jag ännu en dam som precis börjat se saker på nytt.

(Prolog: En liten dam med vitlockigt hår som bara ber om att få titta på fiskarna i disken. "Så mycket fin fisk" säger hon men lägger snabbt till att hon har hela frysen full. Hon går fram och tillbaka, ber om att bara få titta för det var så länge sedan hon kom ut.)

Jag sitter på trikk 19 mot Majorstuen. Vårljus släpps in genom smutsiga fönster när solen når ner mellan byggnaderna, ner på gatorna. Jag vilar ögonen i en bok, men jag läser samma textrader om och om igen. För mycket sinnesintryck för att koncentrera sig. För mycket skramlande, för mycket blixtrande ljud, för mycket prat. Och pocketboken finns alltid där i väskan, jag hinner läsa en halv sida under varje resa. Bokryggen bryts och sidorna viks i kanterna.

Jag flyttar mig väska, ler vänligt och hon sätter sig bredvid. Hon börjar berätta om byggnaderna vi passerar i Oslos finaste kvarter, precis bakom slottet. Där bor statsministern. Där ligger den ambassaden, och där en annan. Hon berättar om parker som huggits ner, byggnader som kommit till under åren. Jag säger att jag skulle kunna åka fram och tillbaka och bara titta på husen.

Hon trycker på stopp och säger "här ska jag av". Vi tar farväl och hon säger att hon precis blivit opererad för starr. Att hon precis börjat se på nytt.