Ibland lägger min syster upp gamla fotografier på sin blogg från när vi var små. Och det är då som jag saknar familjen som mest, när jag påminns om oss som en enhet. Visserligen har vi alltid sprungit förbi varandra om morgnarna, men vi har samsats om samma tidningar och frukostjuice. Vi har sagt "hej, hur har dagen varit?" när någon kommit hem. Vi har delat schampo och tandkräm och ibland har vi varit arga på varandra för att det stått sex öppnade tuber Pepsodent och Colgate på handfatet i badrummet. Vi har samsats och levt tillsammans omgivna av fyra tegelväggar, golv och tak så länge jag levt. Vi har alla olika band till varandra. Mamma, pappa, dotter, son, syster, bror. En liten trasslig härva av relationer som gör oss till en familj.

Och nu är jag på villovägar. För att man behöver byta miljö och göra något nytt ibland. Som att flytta till en huvudstad, till ett land man aldrig tidigare besökt. Man kan söka sig ett jobb i en matbutik och slå in fiskar i paket och fråga "får det vara något annat?". Man kan åka hem och städa hos gamla damer som täcker sina golv med alla mattor och möbler de samlat ihop under sin livstid. Och man kan lära sig något av det, man kan se saker på ett nytt sätt och man kan må bra av det.

  

Man kan till exempel lära sig uppskatta att någon dricker upp ens frukostjuice. I ett kollektiv tillsammans med främmande människor blir man arg och önskar att den skyldiga var ens egen syster eller bror och att de satt vid köksbordet över en tidning eller fysikböcker. Man kan lära sig hur mycket det betyder att någon frågar hur ens dag har varit, för när ingen väl gör det längre är det bara ledsamt att komma hem till sig själv. Man kan sakna att bo i ett hushåll med sex öppna tandkrämstuber för själv glömmer man köpa och borsten står inte i ett glas tillsammans med andra färgglada skaft.