På bussen spanar människor efter tygväsketryck. De böjer sig åt höger, åt vänster, sträcker på sig eller krymper ihop för att kunna tyda versalerna på skrynkligt bomullstyg. Allting diskret, så att det verkar som att de inte alls bryr sig. Något annat skulle ju vara konstigt.

Och jag spelar svår, för egentligen vet jag inte heller vem den sota författaren är. Sedan viskar jag "det är Jack Kerouac" precis innan bussen stannar vid min hållplats och jag hoppas lämna dessa människor med fler frågor än svar.