I kvarteret där jag bor...

... kantas gatorna av små trähus i alla möjliga pastellfärger.

 

Husen smyckas ut med vit dekor likt kanten på ett tårtpapper.

 

Husen ligger placerade lite hursomhelst som om allt är en tillfällighet.

 

Det finns bakgårdar och förfallna hus mer hemliga än alla andra.

 

... står cyklar lutade mot staket för prydnadens skull.

 

I trädgårdarna hänger linor med prickiga vimplar mellan hustaken.

 

Och det finns vita utemöbler med plats för utefrukostar.

 

Det ena huset är aldrig det andra likt.

 

Över grindarna finns grönskande valv av slingriga växter och buskar.

 

Och allting växer för sin egen skull utan att någon kommer och klipper till, sågar ner eller ansar bort.

 

Och mittemot en nedlagt träskofabrik, där bor jag.

Jag har tappat greppet om tiden.

 

Ingenting är så självklart som att tiden går för sin egen skull. Det finns ingen barmhärtighet för dem som ligger före eller inte hinner med.

 

Jag undrar var sommaren tog vägen. Vad som hände med alla kvällar i stadsparkerna, båtutflykter, havsbad, vakna nätter och sovmorgnar. Det hände inte så mycket alls, de finns kvar i tankarna. Som en innerlig önskon om livet jag vill leva.

 

Istället packar jag bröd i plastpåsar, diskar brödboxar, kontrollerar att gamla damer tagit sina tabletter och brer smörgåsar så att de inte ska glömma att äta. Ibland åker jag till jobbet med de första halvsovande morgonresenärerna. Ibland åker jag hem från jobbet med människor som ska ut i klubbmörker och hemmafester. Vi färdas i katakomber under marken. Höga skälvande hastigheter.

 

Och en dag var det augusti. 

 

Ingenting är så vackert som sensommarkvällar. Badvattnet har mogat till en rimlig temperatur. Semesterlugnet har infunnit sig. Färgerna har en intensitet och lyster likt ingenting annat. 

 

Augusti är ett vänteläge. En trevande, långsam övergång mot hösten. En förändring så succesiv att den knappt märks. Sommarens sista andetag innan stråk av kyla letar sig in i medvetandet. 

 

En tid för eftertanke och försoning. Och där är jag nu. I en buss på villovägar. På väg till 125 kvadratmeter sommardröm med heltäckningsmattor och 70-talsinredning. Och livet kan inte vara vackrare och skörare än nu.

Längs kusten ligger ett radband av hotellkomplex med avskalade fasader och gapande balkonger. Bygnaderna tornar upp sig likt en mur vid klipporna som störtar ner i havet. Vågorna slår emot stenformationerna och krossas. Utifrån havet sett är ön en ointaglig skyddad instution. Inne på hotellanläggningarna vajar palmerna stilla med i vindens rörelser. I rabatterna växer exotiska arter som knappt överlever hemma i fönsterkarmen. Hibiskushäckar kantar strandpromenaden, vid hotellingången växer bananträd med stora gröna klasar. "Afrikas lilja heter den där", säger mamma och pekar på en växt med bollformade sammansatt av små blå blommor.

 

Människor rör sig ljudlöst över heltäckningsmattan i lobyn där blomsterarrangemangen aldrig vissnar. Rummen är stora ytor, högt i tak och glest utplacerade soffgrupper, I hissen spelas dämpad, knappt märkbar, pianomusik. Parfymer och dofter dröjer sig kvar i hissen likt visitkort. Hotellrummen är sånär på identiskt inredda, tavlorna går i samma beige och bruna ton som resten av möblemanget.Handdukarna doftar svagt av pistage. Solstolarna runt swimming-poolen är upptagna redan innan frukostserveringen öppnar. Människor tillbringar dagarna under parasoll med pocketböcker eller Ipads. Bokryggarna är så sönderbrutna att det verkar vara den enda bok de någonsin läst. Kanske är textraderna bara något att vila ögonen på. I bassängen försöker barn antingen hålla andan under vattnet eller lära sig simma crawl sprattlandes med alla armar och ben. Bartendern blandar färgglada drikar med miniatyrparaplyn under halmtak. Ibland skuggas mitt synfält av vajande palmblad. Smala gräsliknande remsor filtrerar fram strimmor av direkt solljus som sticker i ögonen. Allt under en himmel av klaraste blå.

 

Konversationer på främmande språk. Barn skriker och skrattar i bassängen. Hissen plingar till när den når våningsplanet. Exotiska fåglar sjunger i inhängnader som prydnad. Under ljuden hörs en konstlad stillhet. Bakom den hörs ingenting.

 

På en bakgata inne i Funchal sitter en medelålders kvinna i solhatt och väntar på att tvätten ska torka på de uppspända linorna. En bakdörr står öppen till en herrfrisörsalong där en äldre herre klipper en kund. Genom öppna fönsterluckor ropar en liten flicka till en manlig bilist på andra sidan gatan. Färgen på dörrar och fönster flagnar, här och var har husfasaderna sprickor. Klätterväxterna är bruna trassliga härvor. Takpannor ligger snett eller på marken efter att ha fallit ur sin plats. Luften är torr av damm och grus, vi andas in en sträv tryckande värme.

 

Bussen letar sig upp och ner för bergen på smala slingriga vägar. Får vi möte får ett fordon backa till närmsta kurva eller mötesplats, där det precis går att passera varandra. I dalarna nedanför oss ligger små enkla hus med takpannor i samma färg. Överallt odlas grönsaker i prydligt plöjda rader, lutningen och jorderosionen får trädgårdslanden att se utt som trappor. Ibland åker vi förbi stora bananplantage eller vinodlingar med härvor av vinrankor och omogna druvklasar. Varje kvadratmeter är tagen i bruk och inte en jordbruksmaskin syns till. Ovanför oss, på slutningarna syns likadana hus och odlingar. Guiden talar om jordbruket, landets ekonomi, skolsystem och infrastruktur med en entonig sövande stämma. Vi stannar till vid utsiktsplatser med souvenirbutiker eller i små samhällen med samma utbud av kylskåpsmagneter, kapsylöppnare och landstypiska broderier.

 

Vid vägkanten står två män och tittar ned i en öppen motorhuv. Framför en kyrka finns en lekplats där en pojke knuffar på en tom gunga. I ett öppet garange omgivet av klätterväxter och krukor sitter två äldre herrar och en dam och pratar i skuggan. På en innergård står en tvättmaskin mitt på gårdsplanen.

 

Vi går till en innomhusmarknad som turistbroschyrerna och reseguiden rekommenderar. Trängs med andra turister som tittar på frukterna och grönsakerna, staplade i prydliga högar framför skyltar med kilopriset. Jordiga knölar av olika slag. Omogen avokado och bananer. Bönor och linser i bruna papperspåsar. Passionsfrukt och sötdoftande mango.Torkad frukt i små plastpåsar. Knippen med gulök. Ett sorl av röster ekar mot det höga taket, försäljare ropar på turisternas uppmärksamhet. De små stånden är otaliga och en del säljer hantverk i form av flätade korgar eller smycken. Bortom finns den stora fiskhallen där herrar står i förkläden och rensar dagens fångst. Dorade och espada, de typiska fiskarterna för området. Stora filéer av tonfisk. Bord insmetade med inälvssörja och blod.

 

På en stol i bakom ett grönsaksstånd med grussmutsiga tomater sitter en äldre kvinna och läser dödsannonserna i dagens tidning. Utanför marknaden, lutade mot en mur står två herrar och spelar kort, påhejade av åtta andra runtomkring.

 

Och jag tänker att det vardagliga livet finns där. Bakom, framför, under, över semesterinstutionerna. Om man tittar riktigt noga. 

De två rosenkvistarna var en sorglig påminnelse om att allt tar slut. De små rosa kronbladen var sprött bruna i kanterna, stjälkarna slokade åt varsitt håll. Det lilla vattnet som fanns kvar var gulnat och grumligt. Glaset hade på sina ställen en smutsig hinna liksom saltfläckar. Små insekter flöt omkring på vattenytan.

 

För två och en halv vecka sedan kom hela familjen emot mig på tågstationen i min hemstad. Blommorna var det första jag såg efter att ha kramat alla och mamma sa "vi hade tänkt ta med en solros men den var full av myror".

 

Jag är påväg tillbaka, hem. Sju timmar i buss med tre bananer, en gammal sirapsflaska med apelsinjuice och en busschauför som pratar norrlänska.

  

 

Att vara hemma är ungefär såhär:

 

Musikjam och sällskapspel hos Inger och Blixten. Strandutflykt med familjen och inplastade frallor, för man kan ju bada trots halvdåligt väder. Besök på Karlshamns lasarett. Dagsutflykt till alla vackra cyklande studentpojkar i Lund. Familjepromenad i ösregn bland blåbärsris. Varm choklad på Darins, på House of Bagels och på Konditori Wahlquist. Second hand och biblioteksbesök. Jordgubbar och cykelutflykt i ösregn med John. Kvällsbad vid Råbelövssjön med syskonen. Svartklädd och lika tung i sinnet på ett musikdånande Biljard, en fredagkväll lite roligare än jag minns dem. Lunch och jordgubbar hemma hos Lena. Våfflor i mormor och morfars kök, upptäcksfärd i trädgården med ungefär sjuttiofem rosenbuskar (hon slutade räkna där).

 

Att vara hemma känns ungefär såhär:

 

Lättnad över att det mesta är som vanligt, att gatunamnen och personalen på biblioteket är de samma. Förundran över att saker ändrar sig, som att min gamla friidrottshall är jämnad med marken och att kvarterspizzerian bytt namn. Ilska över att radikala förändringar, det vill säga alla byggnadsprojekt, i slutändan endast kommer gynna klimatförstöring och konsumtionssamhället för att inte tala om kommunpolitikerna själva. (Ingen vill ha fler köpcentrum eller nytt kommunalhus, sluta.) Lycka likt sockerdrickabubblor över vykortsvyerna, färgskalan som bara finns här i Skåne. Matt ljusgröna sädesfält, vallmoblommor längs vägkanten och insprängda bland veteaxen, bondgårdar omgivna av träd och buskar. Grönskande skiljelinjer mellan åkerlappar med potatis, råg och rödbetor. Ljusblå, rosasprängd och molntussvit bakgrund. Sommarkvällar då färgerna är klarare än någonsin annars. Barnslig glädje över att äta riktiga jordgubbar och inte växthusodlade låtsasvarianter. Det härliga i att bli genomvått av regn och sedan sakta torka i inomhusvärme. Viljan att strypa sig själv med telefonsladden för att knappt någon är hemma. Tryggheten i att kunna sitta och dricka varm chocklad som om ingenting hänt, som att vi aldrig skilts åt för vi behöver varandra. Vindimma på samma uteställe med ungefär samma människor, skillnaden är att drivkrakten inte längre är tristess och ångest. Men framför allt. Att vara hemma. Att vara nära människor jag känner, saknar, älskar.

    

Vi försökte fira midsommar så gått det gick en dag senare än vanligt.

 

Jordgubbar och smördagsinlindad sparris. Såklart.

 

Herrskapet.

 

Och hipsterperspektiv som Pierre valde att kalla vinkeln för.

Den 6 juni firade mamma och pappa 20-årig bröllopsdag men jag var inte där, inte med dem som jag alltid varit.

 

 

 

På en bänk i Montmartre sitter jag bredvid en herre som mediterade genom strupsång och vilda huvudskakningar. Han hade lagat solglasögonen med ståltråd och hans sparkcyckel stod lutad mot soptunnan bredvid.

 

Plötsligt är hon där, vi kramas länge och allt var så osannolikt. Att vi står där tillsammans, vid en Metrouppgång i Paris.

 

Gatlyktorna kastde skuggor över trappstegen, vi rörde oss uppåt. En vinflaska föll mot trottoaren, glassplitter och rännilar av vätska åt alla riktningar.

 

 

Kvällen tog riktningar vi aldrig kunde föreställa oss. En stängd Metro och vi var utvisade till ändstationen i norra Paris. En vänlig fansman som lotsade oss via tre nattbussar in till klubben men han kunde inte följa med in på grund av klaustrofobi. Kuragömmadans på bord och stolar, varma andedräkter och ord viskade i örat, stängning vid klockan fem. Tidig morgonkyla och varma crepés, vi åkte Metro till vandrahemmet och det slog mig att frukostserveringen öppnade inom en timme.

 

Och jag vandrade samma väg upp till Sacre Couer igen. En känsla av rundgång infann sig, för trappstegen var lika många men tyngre och vinet hade torkat upp under natten. Glasbitarna var flagor från en natt vi aldrig skulle glömma.

 

Morgonljuset var ovant i trötta ögon och känslan av att vara levande har aldrig varit så nära.

 

Jag åkte Metro. Färdades genom underjordiska tunnlar bland människor i kollektivtrafikkoma, kände efter att jag verkligen var där och då. Paris. Staden som verkat smått overklig, lite för romantisk för att vara sann. Och staden var asfalt, trottoarer, husfasader, caféer med rödvita markiser, bullrande trafik, trappor, hustaksträdgårdar och folkmyller.

 

Jag koncentrerade på sinnena, gick igenom dem var för sig. För jag vill inte säga att jag varit där. Jag vill berätta om hur staden doftar, hur den låter, hur den smakar, hur den känns, hur den ser ut.

 

Dofterna är ett virrvarr av nybakt bröd från bagerierna, avgaser från trafiken, parfymstråk från människor som passerar nära, varm tryckande hetta är allt jag kan andas in.

 

Ljuden är tutande bilar och rusande motorer, fragment av franska konverationer, dragspelsmelodier, skälvande och skramlande tunnelbanevagnar men allra påtagligast är sorlet av människor i rörelse. Röster som ökar i ljudintensitet när vi närmar oss varandra, röster som försvinner bland andra när vi rör oss åt olika håll. Och jag fångar upp små ord eller halva meningar på utrikiska.  

 

Paris smakar söt och klibbigt av tryckande försommarhetta och frasiga croissanter.

 

Det känns som en värmande liten sol i magen. En sockerdricksbubblig äventyrslust för var ny oupptäckt bakgata med kullersten och nya människor på uteserveringarna. Värk i föterna av all vandring. Precis så känns Paris.

 

Och Paris ser allt för mycket ut för att jag ens ska kunna sammanfatta synintrycken. Men jag älskar hustaken, jag älskar ovanifrånperspektivet från trappan framför Sacre Coeur. Och de tar aldrig slut,de kantiga konturerna suddas ut vid horisonten och allt är en illusion av grå som övergår i himmelsblått.

 

 

Bakom Sacre Coeur spelade tre äldre herrar boule i eftermiddagsskuggan. Jag tror jag ägnade denna match mer uppmärksamhet än själva kyrka.

 

Jag tittade på duvorna som samsades med turisterna framför Notre Dame. Jag granskade deras rörelsemönster, samspelet mellan dem och ljudet av luft under slående vingar.

 

 

I en park vid Eiffeltornet satt jag och iakttog mötet mellan två hundägare. En äldre dam och en 30-årig man pratade franska och jag föreställde mig att meningarna var ömma kärleksförklaringar. Hundarna jagade varandra och brottades i gräset.

 

Skymningen faller sakta och i luften ligger en antydan till kvällskyla och förväntningar.

 

Lisa bor vid vägarnas ände, någonstans i franska alperna i den lilla byn Vauniéres. Två vandrarhem, tre bostadshus och ett för volontärerna, en liten kyrka och en festlokal.  Omgivet av bergskulisser och ovanför himmelen. Inte så mycket mer. Så litet och fantastiskt vackert.

 

Oslo - Paris - Lyon - Grenoble - Vauniéres. Jag kontrollerade passet och flygbiljetterna hundra gånger och trodde aldrig jag skulle hitta fram till incheckningen, till säkerhetskontrollen och till gaten.

 

Vi kom fram till Vauniéres tidig kväll och då var bröllopsfesten redan i full gång. Vi drack vin tillsammans med de andra volontärerna med diverse nationaliteter. Två svenskar, två tyskor, en vietnames, en mexikan, en lett och en fransman. Vi åt petit chouxer och dansade till fransk dansmusik och ABBA-hits till fem på morgonen.

 

Jag trodde hönsen skulle anfalla men Lisa förklarade att "de tror bara de ska få mat". Vi letade bland all strö och halm efter ägg till kvällsmaten.

 

Jag vaknar av att regn faller mot mitt ansikte. Allt som hörs är porlandet från de fallande vattenmassorna i floden bredvid.

 

Vi bakade kanelbullar tillsammans med franska skolungdomar från Lyon. Min torrjäst vill inte vara jäst och en liten pojk med bruna lockar och hasselnötsögon tycker att denna stackars svenska behöver hjälp med allt. Jag låtsas inte veta någonting för han är så snäll som förklarar saker jag redan visste.

 

När regnmolnen släppte taget om dalen dukades det upp långbord.

 

Vi vandrar upp i bergen och är högt ovanför, så långt upp vi kan komma.

 

Fyra dagar var egentligen allt för kort tid men jag hade bokat tågbiljetter och susade över de franska landsbygderna tills tåget rullade in på Gare de Lyon i Paris.

 

Vi var med om det galnaste nationaldagsfirandet någonsin. Klockan åtta på morgonen började marschmusiken ute på gatorna och överallt viftade människor med norska flaggan.

 

Barnetåget som var påväg mot slottet för att vinka till kungafamiljen.

 

Karl Johans gate. Har aldrig trängts med så mycket människor i hela mitt liv.

Förra gången jag var hemma var det såhär:

 

 

 

På väg hem. Vi är någonstans på en motorväg och bussåkarentusiasmen är något låg.