På en bänk i Montmartre sitter jag bredvid en herre som mediterade genom strupsång och vilda huvudskakningar. Han hade lagat solglasögonen med ståltråd och hans sparkcyckel stod lutad mot soptunnan bredvid.

 

Plötsligt är hon där, vi kramas länge och allt var så osannolikt. Att vi står där tillsammans, vid en Metrouppgång i Paris.

 

Gatlyktorna kastde skuggor över trappstegen, vi rörde oss uppåt. En vinflaska föll mot trottoaren, glassplitter och rännilar av vätska åt alla riktningar.

 

 

Kvällen tog riktningar vi aldrig kunde föreställa oss. En stängd Metro och vi var utvisade till ändstationen i norra Paris. En vänlig fansman som lotsade oss via tre nattbussar in till klubben men han kunde inte följa med in på grund av klaustrofobi. Kuragömmadans på bord och stolar, varma andedräkter och ord viskade i örat, stängning vid klockan fem. Tidig morgonkyla och varma crepés, vi åkte Metro till vandrahemmet och det slog mig att frukostserveringen öppnade inom en timme.

 

Och jag vandrade samma väg upp till Sacre Couer igen. En känsla av rundgång infann sig, för trappstegen var lika många men tyngre och vinet hade torkat upp under natten. Glasbitarna var flagor från en natt vi aldrig skulle glömma.

 

Morgonljuset var ovant i trötta ögon och känslan av att vara levande har aldrig varit så nära.