Att vara hemma är ungefär såhär:

 

Musikjam och sällskapspel hos Inger och Blixten. Strandutflykt med familjen och inplastade frallor, för man kan ju bada trots halvdåligt väder. Besök på Karlshamns lasarett. Dagsutflykt till alla vackra cyklande studentpojkar i Lund. Familjepromenad i ösregn bland blåbärsris. Varm choklad på Darins, på House of Bagels och på Konditori Wahlquist. Second hand och biblioteksbesök. Jordgubbar och cykelutflykt i ösregn med John. Kvällsbad vid Råbelövssjön med syskonen. Svartklädd och lika tung i sinnet på ett musikdånande Biljard, en fredagkväll lite roligare än jag minns dem. Lunch och jordgubbar hemma hos Lena. Våfflor i mormor och morfars kök, upptäcksfärd i trädgården med ungefär sjuttiofem rosenbuskar (hon slutade räkna där).

 

Att vara hemma känns ungefär såhär:

 

Lättnad över att det mesta är som vanligt, att gatunamnen och personalen på biblioteket är de samma. Förundran över att saker ändrar sig, som att min gamla friidrottshall är jämnad med marken och att kvarterspizzerian bytt namn. Ilska över att radikala förändringar, det vill säga alla byggnadsprojekt, i slutändan endast kommer gynna klimatförstöring och konsumtionssamhället för att inte tala om kommunpolitikerna själva. (Ingen vill ha fler köpcentrum eller nytt kommunalhus, sluta.) Lycka likt sockerdrickabubblor över vykortsvyerna, färgskalan som bara finns här i Skåne. Matt ljusgröna sädesfält, vallmoblommor längs vägkanten och insprängda bland veteaxen, bondgårdar omgivna av träd och buskar. Grönskande skiljelinjer mellan åkerlappar med potatis, råg och rödbetor. Ljusblå, rosasprängd och molntussvit bakgrund. Sommarkvällar då färgerna är klarare än någonsin annars. Barnslig glädje över att äta riktiga jordgubbar och inte växthusodlade låtsasvarianter. Det härliga i att bli genomvått av regn och sedan sakta torka i inomhusvärme. Viljan att strypa sig själv med telefonsladden för att knappt någon är hemma. Tryggheten i att kunna sitta och dricka varm chocklad som om ingenting hänt, som att vi aldrig skilts åt för vi behöver varandra. Vindimma på samma uteställe med ungefär samma människor, skillnaden är att drivkrakten inte längre är tristess och ångest. Men framför allt. Att vara hemma. Att vara nära människor jag känner, saknar, älskar.