Jag åkte Metro. Färdades genom underjordiska tunnlar bland människor i kollektivtrafikkoma, kände efter att jag verkligen var där och då. Paris. Staden som verkat smått overklig, lite för romantisk för att vara sann. Och staden var asfalt, trottoarer, husfasader, caféer med rödvita markiser, bullrande trafik, trappor, hustaksträdgårdar och folkmyller.

 

Jag koncentrerade på sinnena, gick igenom dem var för sig. För jag vill inte säga att jag varit där. Jag vill berätta om hur staden doftar, hur den låter, hur den smakar, hur den känns, hur den ser ut.

 

Dofterna är ett virrvarr av nybakt bröd från bagerierna, avgaser från trafiken, parfymstråk från människor som passerar nära, varm tryckande hetta är allt jag kan andas in.

 

Ljuden är tutande bilar och rusande motorer, fragment av franska konverationer, dragspelsmelodier, skälvande och skramlande tunnelbanevagnar men allra påtagligast är sorlet av människor i rörelse. Röster som ökar i ljudintensitet när vi närmar oss varandra, röster som försvinner bland andra när vi rör oss åt olika håll. Och jag fångar upp små ord eller halva meningar på utrikiska.  

 

Paris smakar söt och klibbigt av tryckande försommarhetta och frasiga croissanter.

 

Det känns som en värmande liten sol i magen. En sockerdricksbubblig äventyrslust för var ny oupptäckt bakgata med kullersten och nya människor på uteserveringarna. Värk i föterna av all vandring. Precis så känns Paris.

 

Och Paris ser allt för mycket ut för att jag ens ska kunna sammanfatta synintrycken. Men jag älskar hustaken, jag älskar ovanifrånperspektivet från trappan framför Sacre Coeur. Och de tar aldrig slut,de kantiga konturerna suddas ut vid horisonten och allt är en illusion av grå som övergår i himmelsblått.

 

 

Bakom Sacre Coeur spelade tre äldre herrar boule i eftermiddagsskuggan. Jag tror jag ägnade denna match mer uppmärksamhet än själva kyrka.

 

Jag tittade på duvorna som samsades med turisterna framför Notre Dame. Jag granskade deras rörelsemönster, samspelet mellan dem och ljudet av luft under slående vingar.

 

 

I en park vid Eiffeltornet satt jag och iakttog mötet mellan två hundägare. En äldre dam och en 30-årig man pratade franska och jag föreställde mig att meningarna var ömma kärleksförklaringar. Hundarna jagade varandra och brottades i gräset.

 

Skymningen faller sakta och i luften ligger en antydan till kvällskyla och förväntningar.