Jag har tappat greppet om tiden.

 

Ingenting är så självklart som att tiden går för sin egen skull. Det finns ingen barmhärtighet för dem som ligger före eller inte hinner med.

 

Jag undrar var sommaren tog vägen. Vad som hände med alla kvällar i stadsparkerna, båtutflykter, havsbad, vakna nätter och sovmorgnar. Det hände inte så mycket alls, de finns kvar i tankarna. Som en innerlig önskon om livet jag vill leva.

 

Istället packar jag bröd i plastpåsar, diskar brödboxar, kontrollerar att gamla damer tagit sina tabletter och brer smörgåsar så att de inte ska glömma att äta. Ibland åker jag till jobbet med de första halvsovande morgonresenärerna. Ibland åker jag hem från jobbet med människor som ska ut i klubbmörker och hemmafester. Vi färdas i katakomber under marken. Höga skälvande hastigheter.

 

Och en dag var det augusti. 

 

Ingenting är så vackert som sensommarkvällar. Badvattnet har mogat till en rimlig temperatur. Semesterlugnet har infunnit sig. Färgerna har en intensitet och lyster likt ingenting annat. 

 

Augusti är ett vänteläge. En trevande, långsam övergång mot hösten. En förändring så succesiv att den knappt märks. Sommarens sista andetag innan stråk av kyla letar sig in i medvetandet. 

 

En tid för eftertanke och försoning. Och där är jag nu. I en buss på villovägar. På väg till 125 kvadratmeter sommardröm med heltäckningsmattor och 70-talsinredning. Och livet kan inte vara vackrare och skörare än nu.