Varför får jag aldrig vara den som är arg?

Kompakt, ogenomtränglig tystnad. Hur jag än försöker formulera meningarna vill inte tungan forma dem verbalt. Öppnar munnen som om jag ville säga något, men biter mig hårt i kinden istället.

Utanför fönstret ramlar ett hällande regn över hustaken. Ljudgrunden är dånande vattendroppar som slås sönder mot tegelpannor och asfalt. Ovanpå ligger ett molande elektriskt ljud från ett gammalt kylskåp.

Melodin skapas med pianots mörkaste toner. Ett mollackord. Du rör tangenterna med en tyngd i händerna, över axlarna och bröstkorgen. Resonans.

Efterklangerna ljuder i mitt undermedvetna långt efter att de tystnat. Och sedan insikten om regnet.

Mitt emot varandra vid ett köksbord med fyra stolar i olika färger. Ett par ögon som studerar trästrukturen på bordsskivan, den handmålade dekoren på tallriken, framsidan av ett gammalt reklamblad. Ett annat par ögon som inte förstår, som bedjar om en förklaring.

Du har all rätt i hela världen att vara arg på mig.