Den 31 juli var det alldeles för kallt för att bada. Hon sa "vänta, ljuset faller så fint nu" och vadade in mot stranden för att hämta den analoga kameran. Jag doppade huvudet i alla fall, för den omslutande kylan dämpade saknaden. Isglasshuvudvärk. Vi pratade om honom, om framtiden. Hur det skulle bli till hösten ifall han kom hem. Om hennes flytt till storstaden, om backpackingen i Östeuropa med pojken som pratar engelska. Det var en sådan där kväll då man kan tänka att detta är en början. Det är nu livet börjar. (Det gjorde jag inte för osäkerheten har aldrig varit så plagsam så då, i det ögonblicket.)

I en buss med tankar på villovägar fick jag senare ett SMS. "Idag hittade jag en väg upp till taket så nu har jag ett nytt ställe att hänga på". Utanför det smutsiga bussfönstret var allt som det alltid har varit. Och jag funderade på hur man i hela världen får ner en drömmande filosofisk pojk från ett hustak i centrala Oslo.