I mitt kollektiv öppnas dörrarna på glänt och slås igen ifall någon annan rör sig utanför. Ingen hälsar när man kommer hem, ingen frågar hur dagen har varit. Har någon hittat ett ting på villovägar frågar man inte vems det är, man skriver en lapp och lägger på köksbordet.

Vi skyr det sociala sammanhanget. Ändå bor vi i kollektiv.

Men plötsligt så får jag en flaska Jacobs Creek rosé som inflyttningspresent och ett tack för att jag diskar efter mig. Samma vin som jag och mamma inhandlade på Border Shop i Tyskland. Det fick följa med på en hemmafestival i en äppellund där vi dansade till estetarmusikband och snodde cigaretter samtidigt som varje hörn och vrå påminnde om honom (om läppar som smakade varmt och tobaksrök). En annan flaska följde med på inflyttningsfest till Lund, i samma byggnad där jag var på min första rockkonsert med Mando Diao. Vi klättrade upp på parkeringstak och försvann ut i natten i en främmande stad. Och så den sista flaskan, som fortfarande står i städskåpet, öronmärkt för en vindrickarkväll med mamma.

Det är små filmsekvenser som fladdrar förbi synfältet när jag tar emot flaskan och säger tack så hemskt vänligt. Lösryckta ur sitt sammanhang med ett pastellaktigt skimmer som ofta lägger sig över saker jag minns som vackra. Inte minst är det svårt att slita blicken från den klarröda vätskan som precis ser ut som hallonsoda.