Efter att mormor länge snurrat på den stora jordgloben från 30-talet där Iran heter Persien och ingenting annat heller är sig likt vågade hon Googla min gatuadress. Sökresultatet var bland annat den första versen av Lillebjørn Nilsens visa Tanta Till Beate. Så himla fin. Jag älskar zigenarjazzen med de karaktäristiska efterslagen på gitarr, hurtiga vilolinsolona och den vandrande kontrabasen. Med en text om en gammal dam med en hatt, att mata duvor, om en gammal grammofon och Django Reinhardt kan det inte bli fel. På norska också, ett så himla fint språk. Åh.

Tanta til Beate, hun bor i ei gate
i Gamleby'n,
med hatt og fjær er hun et vakkert syn.
På vei ned Schweigaards gate
for å gå og mate duene
mellom røyk og gass på Harald Haraades plass.
Og naar posen er tømt og duene rømt
går hun hjem igjen,
og finner fram sin gamle gramofon.
Den sveiver hun opp, og svinger sin kropp
etter tonene,
og syns at jazzen gikk i dass
med Django Reinhardt.


Mitt soundtrack för tiden här i Oslo.