Den 1 september försökte jag laga mormors skrivare. Eller rättare sagt starta om den, för det är vad jag gör med saker som inte fungerar. Mormor vågar inte röra datorn alls när det dyker upp ett felmeddelande eller papprena inte skrivs ut som de ska. Därför stod hon två meter ifrån med en ficklampa och omgjorde sig väldigt över den stackars apparaten. I dagsljus bör tilläggas.

Ett SMS och ett "jag är hemma nu!". Utan förvarning. Bara sådär.

Skrivaren fräste och tuggade i sig papper. Mormor beklagade sig över alla hemska tekniska apparater. Jag sprang fram och tillbaka mellan rummen, kunde inte stå stilla så otroligt glad jag blev. Så mycket glädje att det låg i maggropen och glödde. Jag visade ett fotografi på honom, vilket fick morfar att genast gå upp och jämföra med sitt eget studentfotografi. Han konstaterade att de var lika.

Att åka tåg i skymningsljus. Visst är det vackert men det kommer aldrig bli vackrare än då.

Dagen efter, precis när jag vaknat cyklade jag hem till honom. Med solrosor i cykelkorgen från vår egen trädgård och Kents Skisser För Sommaren i hörlurarna. När vi hade setts sist var fälten böljande gröna, antingen av omogen säd eller potatisblast. Nu fanns endast fåror i jorden, uppluckrad inför vinterns vila. I luften låg en känsla av att naturen var på väg att dra sig tillbaka, ett vänteläge innan hösten. Det var det enda som skvallrade om tidens gång.

Jag hade glömt hans skratt. Hur hans hud doftar. Födelsemärket på höger axel. Rynkorna under ögonen när han ler (som ett par solfjädrar). Och plötsligt fanns allting där igen. Levande. Verkligt.