Klockan var halv tolv och vi hade suttit tysta ett tag. Belle & Sebastian spelades i bakgrunden, just de låtarna jag lyssnade på så mycket i början av sommaren. Fyra minuter och elva sekunder som utstrålar så väldigt mycket saknad och irlänsk landsbygd.

(Om du känner väldigt mycket av en viss känsla: Lyssna på en låt om och om igen tills du kan nynna basgången, var sångaren avfraserar och hur många taktslag det är mellan vers och refräng. Lyssna väldigt intensivt och tusen gånger om, för det är det ända sättet du kan bearbeta intrycken och tankarna på. Så har du sparat känslan och du kan återväcka det närsomhelst genom att trycka på play. Eller arkivera den om du hellre vill det. Tillbaka kommer sedan sinnesstämningarna, människorna du omgav dig med och miljöerna runtomkring vid tiden du bara lyssnade på den där låten. Och du kommer aldrig uppleva det förflutna så levande som på detta sätt.)

Jag frågade om vi inte kunde gå upp på Fjälkinge backe. Klockan är halv tolv sa du. Så tog vi på oss hemmastickade ulltröjor och virade halsdukarna så många varv om halsen vi kunde. Ut i natten gick vi, genom villaområdet under gatlyktorna.

Marken var frusen, grästråna böjde sig under fötterna med ett krasande ljud. En antydan till frost och antagligen minusgrader i luften. En stjärnklar himmel och jag ser ut över staden. Den ser så mycket större ut om natten med alla ljusprickar och det dova mullrandet från motorvägen. Annars var allting tyst och stilla.

Han försvann i mörkret. Jag tittar bort en sekund och sedan är han som uppslukad av jorden. Jag rör mig genom ett skugglandskap. En mörk skepnad på marken och jag lägger mig bredvid. Nära. Och han säger: "Tänk vad romantiskt det hade varit om vi legat här och lärt varandra stjärnbilder. Men jag kan bara Karlavagnen och Orions bälte."