Jag körde hem till Louise igår kväll i kompakt mörker och regn. Vindrutetorkarna svepte över framrutan som en solfjäder och det enda ljuset kom från bilens framlyktor och lyssnade knappar på instrumentbrädan. Jag lyssnade på P2 som jag brukar då vår bil endast har en kassettbandspelare och jag snart har lyssnat sönder mina blandband. För ovanlighetens skull var det inte verk av Dvořák eller Satie som spelades. En röst presenterade på bred skånska en hornpipe följd av en polka. Jag hade nästan glömt bort hur den irländska folkmusiken låter när alla traditionella instrument är med och när många spelar tillsammans. Jag hade nästan glömt bort min förkärlek för Irland, vykortsvyerna och dialekten. Jag slussades tillbaka till alla gymnastiksalar på skolorna i Ennis där vi spelade med Yrväder i våras. Där hundratals lågstadiebarn satt tysta i likadana skoluniformer. Upptäcksfärderna på gatorna i Ennis, där alla hus hade olika klara färger. Kvällarna då vi hade sessions irländska musikelever som spelade allting fort och utantill. Cliffs of Moher och lunnefåglarna som byggde bon på klippavsatserna, ”puffin” kan vara det roligaste engelska ordet någonsin. Eller alla de små pittoreska byar jag och Lisa vandrade igenom de 16 milen till Cork under Explorer Belt. Vyerna som det inte går att tröttna på, hur många kilometer som än läggs till den avklarade sträckan. Färgerna och kontrasterna mellan dem, alla nyanser av grönt. På det ihållande regnet som till och med fick regnkläderna att strejka. Alla människor som tyckte vi var galna med förundrades över vårt äventyr. Alla rostade skivor formfranska och kopiösa mängder te och biscuits. Jag kom tillbaka till nutid springandes genom ett hällande mörkt oktoberregn in till värme, stickning och tedrickande.