Hon citerar intervjun som pågår på TV-skärmen och säger att varje dag drabbas 80 personer av sjukdomen i Norge. Tre personer ur olika kameravinklar klipps ihop till ett enhetligt samtal om cancer. Jag säger "vill du ha gröna eller röda druvor?" och hon svarar "så söta som möjligt, smaka på dem i affären" varpå jag antecknar i marginalen på inköpslistan. Sedan vill hon ha våtservetter, så mjuka som möjligt då hennes hud blivit tunn och skör av alla cellgifter.

Jag väntar på T-banestationen som många andra eftermiddagar. Luften känns främmande men ändå bekant. Så lätt. En lätt antydan till vår.

Han säger "kvittot gäller som biljett i en timme", river sönder boten och ger tillbaka mitt bankkort. För ett ögonblick vill jag åka så mycket kollektivtrafik jag bara kan på denna dyra timme. I ett annat ögonblick bestämmer jag mig för att inte göra det.

På ett fat ligger en uppskuren honungsmelon. I kopparna finns nybryggt grönt te med citron och honung. Jag frågar "finns det ingen kniv" och han säger "äh vi bryter baugetten precis som man gör i Frankrike".

Med blicken följer jag kanten på tomma butikshyllor och jämför priser på bröd. Jag studerar en brödskärarmaskin tills en butiksmedarbetare frågar om jag vill ha hjälp. En järnridå sänks ner bakom skyltfönstret och kassorna stängs av. Jag schasas ut med golvborsten och ett "välkommen åter".