Fredagen den 1 april 2011, Kristianstad. Vi köpte korvbröd på Domus och kaffe att ta med på Pressbyrån. Vi fick ett kort där var sjätte kopp var gratis. Stadsparken i uppväxtstaden, mitt i centrum vid ån. Vi matade ankor och de groteskt stora monstergässen. Vi satt på alla parkbänkar vi kunde hitta och timmarna rasade förbi. Vårsolen var skarp och ovan i ögonen, färgerna var klarare och kontrasterna lite skarpare. På andra sidan ån skymtade industrierna, slakteriet och lågprisvaruhusen. Solen sjönk ner bland vassen i Vattenriket. Förkvällskyla och en kyss vid ett cyckelställ.

Söndagen den 1 april 2012, Oslo. Ett grönsaksstånd. Nattsvärta i tankarna. Tyngd mot axlarna, en sådan man inte bara kan skaka bort. En känsla som egentligen inte grundar sig i något. Jag väger ett granatäpple i handen och minns den som en gåva. Hon hade sagt att granatäpplen är de vackraste frukterna med små rubiner inbäddade i vitt fruktkött. Så är de nyttiga med mycket antioxidanter. Hon delade det på diskbänken i vårt kök, bryta isär och inte dela med kniv. Granatäpplet i min hand var brunfläckigt och inte alls lika vackert som jag minns det.

En picknickkorg packades. Vi åkte till ett färgeläge och gick på en liten båt som åker mellan öarna i fjorden.
Ett himmelsblått flor av blåsippor låg över marken, jag började tänka på mormor och påskkortet hon skickade. På hennes rabatt vid husväggen som alltid svämmar över av blåsippor den här tiden på året. Promenad längs vattnet. Fika på en klippavsats med utsikt över fjorden och staden bakom oss. Kyliga vindar, hagelkorn och strålande solsken. Denna kaotiska väderlek var trots allt ingenting mot de känslostormar som pågick inombords. Ibland behöver man kanske åka ut till en ö och tänka över saker på distans i lugn och ro. Han lyssnade och försökte förstå. En promenad i staden, ett försök att se allting med nya ögon.









Ett år är en lång tid på pappret men så är det ju inte. Det känns i vart fall inte så. Två månader innan studenten då vi mest hade picknick, hånglade och pluggade körkortsteori i Tivoliparken. En sommar då jag spelade Kents Skisser För Sommaren minst hundra gånger för att han en gång sagt att "det är gråtbart". Gråta behövde jag ofta för att han var så långt borta och kanske aldrig skulle komma hem igen. Precis i början av september cyklade jag hem till honom med egenodlade solroser i cykelkorgen. Hela hösten gick vi på svampplockarjakter och tittade på alla Hasse & Tage-filmer vi kom över. Pepparkaksbak och knäckkok. Och så packade jag ihop mina saker och flyttade 70 mil norrut för jag ville bort och till något nytt. En månad senare flyttade han också.

Så här är vi, på varsin sida av ett fängelse.

Soundtrack: Dan Viktor - Glad