Han kommer tidigt på morgonen eller efter lunch och bankar i väggen. Sedan bankar han hela dagen fram till det blir mörkt. (Ibland bankar jag tillbaka lite försiktigt, som om vi utbyter hemliga morsekoder).

I början vaknade jag av oljudet. Nu har jag vant mig, bankandet har blivit ett sällskap. Jag är inte ensam hemma om dagarna när resten av familjen är i skolan och på jobbet. När jag kommer ut är han där och sysslar. Bär brädor, fäller ihop måttstocken eller fikar om han nu inte bankar vilket han gör allra mest. Han hälsar med en lätt nickning under kepsen, utbyter ibland små vänlighetsfraser.

Mamma brukar säga ”som du jobbar och står i” till honom. Då börjar han prata om garageportar, arbetsmarknaden för arkeologer och hur fantastiskt hans jobb är. För han får vara inne och ute på samma gång. Han får se solen och höra fåglarna kvittra medan han spikar.

Han kom precis in för att säga att han inte kommer hit på några dagar. Nu är det jag och tystnaden.