Det verkade vara vad som skulle kunna kallas ett integrationsprojekt. Att flytta jazzen från salarna på konserthuset med vinröda sammetsdraperier till Gamlegårdens centrum. En galleria i ett miljonprogramsområde med livsmedelsaffär, konditori, frisörsalong, bibliotek och fritidsgård. Där byggdes det upp en scen med högtalare och sladdhärvor, till synes ett kaos av teknisk utrustning för oss okunniga. Jag som egentligen inte kan så mycket om genren väntar mig att det ska låta på ett eller annat sätt. Antingen långa improvisationer på piano, vispande trumkomp och pulserande kontrabasslingor. Eller det jag ofta väljer att sammanfatta som ”äppelknyckarjazz”, lite 30- och 40-tal för jag vet inte så nog vad det är jag lyssnar på. Jag tycker om knastriga ljudupptagningar och inslag av folkmusik och klezmer, som Django Reinhardt. Eller storband med mycket av allt.

Förbandet som spelade stod för en helt annan ljudbild än vad jag väntat mig då kvintetten innefattade en cello och vibrafon (som ett stort klockspel, jag visste inte ens att det fanns) samt piano, kontrabas och trummor. Kanske lite indiejazz eller med popinfluenser, jag vet inte hur det ska beskrivas. En pojke med mörka ögon dansade framför scenen hela konserten. Om det nu går att dansa till jazz. Harmonierna låter inte logiska i mina öron. Ingenting följer taktslagen principfast så som jag lärt mig spela klassisk musik. Det är det jag tycker så mycket om, det oförutsägbara och när musik är något annat än noter på ett papper. Pojkens dans var rörelser och ansiktsuttryck, ryckiga eller mjuka beroende på nyanserna i musiken. Det syntes på honom att han berättade en historia, att någonting utspelade sig i hans egna lilla värld. Musiken blev vid ett tillfälle kaotiskt, varje instrument tycktes vara på dramatiska villovägar. Han gjorde honnör, vandrade omkring på golvet som en soldat, höll ihop händerna som under bön. Jämnåriga pojkar stod bredvid och såg på med stora ögon. De härmade honom, pekade och skrattade. Pojken fortsatte ändå. När huvudakten kom in på scen för extranummer ropade pojken ”en sista dans!”, han tackade sedan för sig och skakade hand med alla i bandet.